Hinnagården: Det var inte såhär det skulle bli!

Nu är det snart jul och jag har några härliga lediga veckor framför mig. Det kändes som om förutsättningarna var på topp, inga skador på mig själv än så länge och ett veterinärbesök med Bosse där jag äntligen skulle få reda på vad det är för fel på honom och hur vi kan rehaba det. Jag har ju några veckor på mig att köra hårt med rehab så jag var rätt laddad.

Vi åkte till Kungsbacka hästklinik som är filial till Slöinge djursjukhus, vi träffade Cissi där som jag hade fått rekommenderad att besöka.

Vi började med att hon kände igenom honom, konstaterade att han var rörlig i ryggen, lite stel i halsen, undermusklad över ryggen och på korset, men välmusklad runt bakknäna. Jag fick sedan gå med honom på gången fram och tillbaka några gånger och sedan springa. Jag tyckte att Bosse sprang fortare än jag brukar få honom att springa, men Cicci tyckte att han var svårbedömd och sprang för långsamt. Dock såg hon en hälta vänster bak och lite vänster fram.

Vi gick vidare ut i ridhuset och då skulle jag longera honom. Jag har inte riktigt lyckats med att få honom att tycka att longering är något intressant, men han sprang ändå några varv. Cissi tyckte fortfarande att det var svårt att bedöma hur han rörde sig, så hon tittade på honom under ryttare istället. Den här gången var han tydligt halt vänster bak, så tydligt halt har han inte varit när jag har ridit honom här hemma, men här har jag ju bara ridit rakt fram liksom.

Men han var halt både höger och vänster bak och det varierade lite. Så sedan gick vi på bedövningen, först hoven, ingen större skillnad, sedan kotan, inte heller någon större skillnad och till sist bedövades hasen. Då blev det lite skillnad, från en tregradig hälta till kanske en grad och lite mer ojämn på höger bakben också.

Så vi gick in och tog lite röntgenbilder. Eftersom Cissi hade känt en stelhet i halsen ville hon ta en bild på den också, men annars tog vi bilder på vänster kota, has och höger has.

Bosse är så himla enkel att ha med sig, så lugn och cool, stressar inte upp sig och behöver knappt något lugnande. Det är härligt att ha en så lugn häst!

Jag fick se röntgen bilderna och då visade Cissi att han har en pålagring i den 5:e halskotan, en pålagring som kan påverka nerverna som ligger där och därmed också andra saker i kroppen. Sedan visade hon en liten grånad på gaffelbandet, vid infästningen till hasen, alltså samma skada som han hade på andra benet 2019. Så vi ultraljudade honom och då såg vi att gaffelbandet hade små skador samtidigt som det var svullet. Eftersom gaffelbandet sitter inklämt mellan andra senor och skenbenet kan inte svullnaden ta vägen någonstans, utan den hindrar blodflödet, vilket gör att det är svårt (kanske omöjligt) att läka en sådan skada.

Han har ju som sagt haft en liknande skada på höger bakben, dock var den betydligt mindre och den läkte fint, men hans exteriör med hans raka haser gör att gaffelbandet blir mer belastat. Dessutom kan pålagringen i halskotan också ha påverkat genom att han har försökt avlasta. Det går att behandla med skritt för hand, stötvågsbehandling och vila, men det finns inga garantier för att det lyckas och med de exteriöra förutsättningar han har inte särskilt troligt att det lyckas och då har jag lagt lång tid och egentligen bara plågat honom ännu mer.

Så där stod jag och skulle plötsligt välja ifall jag ville triangelmärka, behandla eller låta honom somna in. Jag har tänkt tanken att det skulle kunna vara ett sådant besked som var på gång eftersom han har varit halt/ojämn fram och tillbaka såpass länge, så jag har funderat på vad jag skulle göra så det blev inte en total överraskning. Jag tror det hjälper att vara klar över vilket liv jag vill ge mina hästar. Det viktigaste för mig är att hästen inte ska ha ont. Det har han och det kommer han att ha eftersom skadan inte kommer att läka. Dessutom så ska det ju springas och busas i hagen och då kan skadan förvärras ännu mer.

Sedan är Bosse en häst som vill vara ute och röra på sig med mig på ryggen. Han mår inte bra av att bara gå i hagen, då blir han rätt outhärdlig att hantera, så för mig var valet tämligen självklart. Jag vill inte fortsätta plåga honom, utan han ska få somna in.

Så fruktansvärt tungt! Det var ju inte såhär det skulle bli. Han skulle ju bli frisk och vi skulle ha tio härliga år till framför oss. Men så blir det alltså inte. Jag har bokat tid och vi har några veckor på oss att säga adjö.

Min fine Bosse! Min älskade häst, som även om han har och alltid har haft ett jäkla humör där jag ständigt har fått akta mig för hugg-attacker, så är han en helt underbar ridhäst som har tagit med mig ut i skogen, över hinder och lärt mig att rida och utbilda honom. Han är så enkel att lasta och åka iväg med, nya platser är inget problem, han tänder till, men blir aldrig rädd. Han går fram överallt och blir sällan rädd för saker. Och skulle han bli rädd så är reaktionen mest att han stannar till, tittar och går vidare.

Det här är så jävla tråkigt och jag vet inte riktigt hur jag ska gå vidare nu. Skaffa ny häst? Låna in en häst som sällskap? Lägga av med hästarna? Ja, den tanken har faktiskt slagit mig. Att avliva två hästar inom loppet av några månader känns jävligt tufft och jag orkar inte riktigt tänka framåt, varken med Kalle eller någon annan häst just nu.

Ja, det var årets "julklapp". Det är jäkligt märkligt att det i princip alltid blir såhär så fort jag ska vara ledig. Blir jag inte skadad så är det andra tråkiga saker som ska hända. Jäkla skit!