Fullspäckad vecka!

Ännu en vecka har passerat och jag kan fortfarande inte vända upp handflatan mot mig. Just nu känner jag kanske inte att det är en sådan jättestor grej, men jag har kämpat i veckan med att tro på att jag någonsin kommer att göra det igen.

När jag vaknade upp från operationen hörde jag läkaren säga att operationen gått fantastiskt bra och att jag förväntades ha full funktion i handen sex veckor efter operationen då jag också ska få börja belasta mer än 0,5 kg. 

På tisdag har det gått sex veckor sedan operationen och jag har långt ifrån full funktion i min hand. Förutom att jag inte kan vrida upp underarmen så är ju rörligheten i handleden väldigt dålig åt alla håll.

Jag har tills nu undvikit att fråga Google om hur lång en handledsfraktursrehab kan väntas ta, men i veckan kunde jag inte låta bli.

Jag hittade ett antal saker; det är den vanligaste frakturen i Sverige. Då borde ju kunskapen och erfarenheterna göra att man vet exakt hur lång tid det normalt tar, hur man ska göra sin rehab på bästa sätt, vilka övningar som ger bäst resultat. Men nej, sjukvården verkar inte jobba med erfarenhetsåterföring... För tänk om läkaren som opererade in plattor i handleder på löpande band fick följa upp sina patienter, träffa dem igen efter gipsavtagning, efter läkning, efter ett visst antal veckor/månader. Då hade han kanske kunnat ge mig ett annat, mer troligt besked när han talade om för mig hur lång tid det skulle ta att få tillbaka en fungerande vänsterhand.

20% av de som bryter handleden får aldrig tillbaka full funktion, men å andra sidan är merparten av de som bryter handleden äldre och bensköra personer. Man kan träna upp sin rörlighet i handleden upp till ett år. Att man då ger mig förväntningar om att vara helt återställd efter sex veckor är ju helt orimligt!

Så ja, jag inser nu att det här kommer att ta tid, men jag har även börjat se de små framstegen som faktiskt händer varje dag. Jag har varit helt fokuserad på resultatet när jag gör övningarna, men det finns andra framsteg som också är bra och viktiga.

Så de framsteg jag har gjort denna vecka är att i måndags så var pekfingret helt plötsligt återställt. Svullnaden var helt nere och jag kunde lyfta upp det från borden med handflatan nedåt. Det har jag inte kunnat göra tidigare! Även pekfingret "kom tillbaka" i början av veckan.

Pek- och lillfingret ligger platt mot underlaget

Jag kan lyfta lillfingret bakåt

Även pekfingret går att lyfta bakåt

En annat framsteg i veckan är att jag har börjat använda handen mer i vardagen. Det gör inte längre ont att hålla i lättare saker (under 0,5 kg) och jag har kommit på att det går utmärkt att trycka ned dörrhandtag, spolknappen på toaletten etc. Jag har även börjat mocka med rätt teknik med mer hjälp av vänsterhanden.

Hovslagaren var här i tisdags och då lyckade jag tvätta hovarna på alla hästarna. Inga problem att ta på dem grimmor, ställa ut dem och tvätta rent med skurborsten.

Apropå skoning så hade Kalle gått 9 veckor med snösulor och Bosse 7 veckor med snösulor, helt otroligt. Jag hade väntat mig någon typ av röta i deras hovar eftersom jag inte har kratsat dem sedan 16:e december. Snösulorna åkte av i alla fall. Jag tror inte att jag kommer upp på hästryggen den närmsta månaden och skulle det bli snö så får vi hålla oss till skottade vägar. De ska ju ändå skrittas igång några veckor innan det blir någon annan gångart.

Denna vecka har jag också börjat jobba efter sjukskrivningen. Jag var orolig över hur det skulle gå att sitta framför datorn 8 timmar om dagen igen. Skulle handleden klara det?

Första arbetsdagen i onsdags kändes som en käftsmäll. Drygt 150 olästa mail och 50 som hade lästs under sjukskrivningen men inte hanterats. Det kändes som ett evighetsarbete bara att gå igenom det, men jag lyckades med det på två dagar.

Uppå det möten, möten och åter möten. Som jag såklart inte har hunnit förbereda mig till, sjukt jobbigt. 

I onsdags var det också ett antal saker som gick fel. Eftersom det tar sådan tid i stallet gick jag upp en halvtimme tidigare än jag brukar. Allt gick enligt plan och jag låg till och med lite före. Jag fick ändå lägga tid på att bära ut mycket spån eftersom hästarna hade stått inne sedan kl 14 dagen innan, så det var rätt blött. Det innebar också att jag behövde fylla på spån. När jag blötte upp spånpelletsen delade sig slangen och slangkopplingen. Gissa hur "lätt" det är att fixa med 1½ hand...

Men envis som jag är lyckades jag ändå hjälpligt fixa det, men då var klockan plötsligt dags att börja jobba. Så jag fick lämna stallet ofärdigt och gå in och jobba.

Sedan lyckades jag spilla ut Lissans vatten, inte en gång, utan två över en trätröskel, torka, torka. När jag skulle dra igång dammsugarroboten hade den inte laddat så batteriet var dött. När jag skulle ladda min klocka lyckades jag inte med det heller. När jag skulle gå ut och slutföra stallsysslorna gick gylfen i mina stallbyxor sönder. 

Jag var helt slut efter den första arbetsdagen och funderade på hur detta skulle gå. Handen var inga problem att jobba med, men hjärnan, den funkade helt enkelt inte. Jag hankade mig fram de andra två arbetsdagarna och kände mig nöjd med att det var helg efter tre arbetsdagar.

Jag insåg att min energinivå är betydligt lägre än vad jag är van vid! Jag vet faktiskt inte om den ens når 50 %. Sjukt irriterande! Jag hoppas dock att energin läggs på att läka benbrottet, men ändå.

Jag har fått lite mysiga bilder på Lissan i veckan. Hon älskar verkligen sin fönsterplats och håller stenkoll på vad som händer ute på gården! 

Hund i fönster

Så nöjd vovve!

Natten till igår sov jag inget vidare eftersom det blåste och dånade ute, så igår var jag inte jättepigg, men jag lyckades ändå göra en rejäl städning av huset med byte av handdukar och lakan osv. Normalt sett när jag städar ska det gå snabbt, för jag vill ju hinna rida två hästar också, men igår kände jag att jag hade all tid i världen. Så skönt!

Det gav faktiskt energi att få ett rent och fint hus igen! Medan roboten dammsög svabbade jag golven med väldoftande rengöringsmedel. Roboten får ju bara använda vatten. Även om det blir rent så är det inte samma sak som när det doftar rent.

Det blåste upp ännu mer under dagen och det kom en hel del regn. Hästarna såg dränkta ut när jag fick in dem, men deras fantastiska vinterpäls gör att de inte blir riktigt blöta. De var torra under magarna och Bosse var helt torr under halsen.

Kalles torra mage

Bosses torra hals

Det var stormbyar utlovade under kvällen och natten och det kändes rätt oroligt för min del. Jag vill ju inte att skogen blåser ner igen eller att saker flyger omkring. Jag var också rätt orolig för att bli av med elen. Så jag tappade upp lite hushållsvatten i alla fall.

Det blåste riktigt ordentligt under hela natten. Jag lyckades pilla i öronproppar i öronen och sov därför hyfsat, men jag vaknade halv fem av någon typ av smäll, men kunde ju inte riktigt höra vad det var. Jag fick för mig att det var takpannorna som flög iväg. Samtidigt skällde Nelly också, så jag gick upp och kollade ut genom fönstren, men kunde inte se några uppenbara skador någonstans.

Prognosen för gårdagkvällen och natten

Jag försökte somna om, men lyckades inte, jag väntade dock med att gå upp tills kl sju eftersom det inte börjar ljusna förrän närmare klockan åtta.

Jag gick ut och inspekterade stängslet i hästarnas hage. Förbannade mig själv för att jag har så stor hage till dem :). Jag hittade mest grenar som var lätta att plocka bort och fick nästan gå hela varvet runt innan jag hittade det första och enda nedfallna trädet.

Dagens nedfallna träd

Det hade trillat rakt över stängslet, och det är ju inte aktuellt för mig att köra motorsåg. Men eftersom det var så nära grinden, släppte jag trådarna och tråcklade jag fram dem under trädet och kunde sedan stängsla över det. Smidigt! 

När jag hade ätit frukost tog jag med alla vovvarna på en skogsinspektion i hemmaskogen. Kunde inte hitta ett enda nedfallet träd. Så skönt!

Hela kenneln på skogsinspektion

Eftersom jag inte kände att jag kunde hantera alla tre hundarna i bilen fick bara Lissan följa med till Åkulla för att inspektera där. Inte heller där hittade vi några nedfallna träd!

Fin promenad i Åkulla

Krokig gran

Men det var i alla fall skönt att komma ut i solen och veta att det inte finns en massa jobb som väntar på oss i skogen!

När vi kom hem slocknade Lissan på soffan i solen, så söt!

Trött vovve!

Idag hade jag faktiskt lite mer energi, kanske var det solen som bidrog. Jag orkade i alla fall gå ut och hämta Kalle i hagen för en promenad. Jag tog på mig ridbyxor så att jag inte glömmer bort hur man gör med dem när jag väl kan rida igen...

Kalle var väldigt lugn och fin och det blev en jättehärlig promenad i solskenet! Han var så duktig! Härligt att han är lugn igen, för han har varit lite stissig på stallgången och krånglat lite.

Kalle och jag

Nu återstår bara att visa en bild på "framstegen" med att vända upp armen...

Kan jag få se min handflata snart...?

Och en bild på operationssåret, det läker bra iaf!

Operationssåret

Nu är snart helgen slut. På torsdag ska jag till arbetsterapeuten igen. Då ska jag förhoppningsvis få börja belasta och kanske lite nya övningar. Hoppas att vi kan mäta lite framsteg!