När man är som minst motiverad...

...gör det som mest nytta att ge sig ut och springa! Jag har sällan motivationsbrist till att träna, men just nu är jag inne i en tung period där jag egentligen inte känner någon motivation till någonting. Allt är tråkigt på jobbet. Allt är tråkigt med renoveringen. Allt är tråkigt med träning.

De senaste veckorna har bestått av mycket stress, såklart pga renoveringen och allt som hela tiden måste hinnas med där. Men situationen på jobbet har också bidragit till att mycket känns tungt just nu. Samtidigt har jag pga renoveringen inte orkat/haft tid att träna lika mycket som jag brukar. Jag har kanske kommit iväg två gånger i veckan istället för 3-5 gånger.

På något sätt blir det en dålig spiral. Mycket slit - lite träning - sämre matvanor - sämre humör - sämre fysik. Men idag kände jag ändå ett litet sug efter att få röra på mig. Och när jag faktiskt fick med mig Älsklingen ut så var det ju inte mycket som kunde stoppa mig, då var jag ju bara tvungen att sticka iväg.

De första 3,5 km sprang Selma och jag tillsammans med Älsklingen i väldigt lugnt tempo. Det blev en  lugn och fin uppvärmning. I vanliga fall brukar jag hålla ungefär samma tempo hela rundan utom när jag springa intervaller. När vi kom till Linnarp sprang Älsklingen hem och Selma och jag fortsatte mot banvallen i vårt normala tempo.

Det kändes skönt och lätt att springa idag. Inga krämpor någonstans. Inte ens vaderna var sura idag. Riktigt skönt! Jag ska försöka hålla igång någorlunda nu de sista dagarna inför Göteborgsvarvet. Bara springa i lätt tempo, inga intervaller, bara "mysa" runt. Inga långpass heller.

Långpassen får komma efter Varvet. Då är det dags att förlänga dem ytterligare i träningen mot Lidingöloppet. Det känns lite ångestladdat. 3 mil är ju rätt långt. Och jag är ingen självplågare. Och jag har väldigt mycket massa att förflytta de där tre milen.

Men det borde ju funka. Det svåra tycker jag är att hitta bra rundor. Den längsta rundan jag har är ju drygt 22 km. Men jag vill komma upp i tre mil (minst) innan loppet för att känna på hur det känns så att det inte blir en överraskning där i slutet på september.

I alla fall så känner jag mig på bättre humör nu efter löprundan. Lite piggare, lite gladare. Hoppas att det håller i sig framöver också!