Göteborgsvarvet 2014 Race Report!

Igår var det alltså dags för årets Göteborgsvarv! Denna gång kände jag mig lite mer rutinerad, jag hade ju trots allt faktiskt sprungit en gång tidigare:).

Den här gången åkte jag med Emelie till Göteborg. Passade ganska bra, hon startade ungefär en halvtimme efter mig och är snabbare, så vi behövde inte vänta på varandra så länge. 

Vi utmanade ödet och bestämde oss för att ta tåget upp. Lite trist att det ska kännas som att man utmanar ödet när man väljer att åka tåg, men så är det.

Jag var väl förberedd, hade packat väskan med allt som behövdes (trodde jag). Frukt, kläder, duschgrejer (kom ihåg att packa handduken i sista stund), lunch (noggrant förberedd) och allt annat som behövdes.

Jag tog bilen in till Varberg och när jag kommit halvvägs så kom jag på att maten låg kvar i kylskåpet. HELVETE! Jag som förra året provade hur det är att springa ett Göteborgsvarv på tom mage var inte så sugen på att upprepa den erfarenheten. Men, men det skulle väl antagligen finnas något vettigt att äta på plats i Slottskogen.

När jag precis hade parkerat bilen, ringde Emelie och talade om att hon hade kommit med tåget (hon gick på i Falkenberg) och satt i vagn 14. Så jag gick bort till perrongen och ställde mig där och väntade. När tåget kom så stod det inte på vagnarna vad de hette, så jag gick på någonstans i mitten, då Emelie sagt att det var där hon satt. Det stod inte heller några vagnnummer inne i tåget så jag valde att gå bakåt. 

Det var såklart fel beslut. Jag gick och gick, väskan lyckades fastna i ett säte och till sist hittade jag en konduktör som talade om att vagn 14 var i andra änden av tåget... Så det var bara till att gå tillbaka. Men till sist hittade jag henne:).

Det är lite lustigt hur man resonerar när man ska ta sig till sådana här evenemang. Jag oroar mig alltid för hur det ska gå att hitta dit jag ska och hade förberett mig noga med att kolla upp hur spårvagnarna gick från centralen, dit vi hade tänkt åka.

Men istället så stannade tåget vid Liseberg (hade ingen aning om att där fanns en station). Så vi gick av där. När vi kom utanför stationen fanns där folk från Göteborgsvarvet som talade om hur vi skulle gå till bussen som skulle ta oss till Slottsskogen och det var ju bara till att följa strömmen egentligen.

Vi gick rätt på bussen och sedan åkte vi raka vägen utan stopp till hållplatsen Botaniska trädgården. Mycket smidigt! 

Därifrån gick vi vidare mot starten, där elitgruppen och de första startgrupperna höll på att värma upp. Vi lyckades passera där innan de startade och tog oss vidare till toakön.

Världens längsta toakö!

Medan vi stod där insåg vi att det var ganska varmt så vi passade på att klä av oss överdragskläderna. Jag hade min Craft-kjol och ett Nike-linne på mig. Kändes som lagom mycket kläder. Det går ju inte att ha mindre... Eller jo, man kunde haft en kort top, typ sport-BH om man hade haft en hård, snyy och vältränad mage:).

Jag som trodde att jag skulle frysa behövde inte bekymra mig om det. Men det var iaf svalare än förra året! Medan vi stod i den evighetslånga toakön gick starten med buller och bång. Eller iaf raketer och dån. Riktigt pampigt!

När vi hade avklarat toabesöket gick vi bort och lämnade väskorna. Vi tyckte att vi hade så gott om tid på oss. Det hade vi ju också, jag skulle ju inte starta förrän kl 14:49 och klockan var bara strax efter ett när vi lämnade in väskorna.

Sedan ställde jag mig i matkön. Som inte heller var kort. Men vi kunde iaf kolla på loppet så länge. De supersnabba i elitgruppen var ju redan ute på Hisingen när vi stod i matkön.

Underhållning i matkön

När jag äntligen kom fram till kassan så blev jag informerad om att salladen var "lite fryst", men på väg att tina upp. Jaja, tänkte jag, jag måste ju få i mig någonting att äta. Så jag köpte den och sedan gick vi upp i skogen och satte oss där.

Den där salladen var verkligen djupfryst! Kycklingen var fryst (iofs bra, ingen matföriftningsrisk), alla grönsaker och pastan var också fryst. Sådär gott. Men jag lyckades pilla i mig all kyckling och lite pasta.

Fryst sallad

Sedan var klockan plötsligt två och det började bli hög tid att ställa sig i toakö igen. Den här gången var de ÄNNU längre. Det började bli tight om tid. Men man kan ju alltid starta senare än sin startgrupp så egentligen är det ingen fara, men på något sätt så vill man ju ändå vara i "rätt" grupp. Så det var allt lite stressigt innan jag äntligen fick komma in på toa och sedan kunde dra iväg.

Min startgrupp hade redan gått fram så det gick inte att komma in utan att klättra över staketet. Tur att man är så smidig:). Sedan var det en kort väntan, starta klockan (som inte ville hitta några satelliter), gå framåt och sedan IVÄG!

På väg mot start!

Solen sken, det var ganska varmt, men ändå kändes det helt OK. Min förhoppning var att kunna hålla 6-minuterstempo och det gick väldigt bra till en början. Säldammsbacken gick bra, ner mot Majorna var det hög alkoholhalt på samma ställe som förra året (kunde nog blivit full på inandning där). Även i år stod det rökare utmed banan och rökte sina äckliga stinkpinnar så att man nästan fick hostattack (att de inte fattar???).

Vidare upp mot bron och stigningen där. Allt kändes kanon. Jag sprang och tittade på strömmen av löpare ute på Eriksberg. Häftig känsla! Vid slutet av bron möttes man av den välbekanta doften av bränd olja, den här gången inte blandad med reningsverksdoft som tur var. Sedan blev det lätt nedför igen.

Den platta sträckan ute på Hisingen borde ju vara lätt att springa, men jag har det svårt där av någon anledning. Det var ju folk som hejade och musik överallt. Jag lade märke till hur bra vals-takt passade med min löp-takt:). Men ändå känns det svårt. 

Kilometrarna tickade faktiskt på rätt snabbt och lätt ända till 11 km. Där fick jag håll och jag såg tempot rasa ner mot 6:30. Det började bli kämpigt. Hållet försvann efter ett tag och när jag kom fram till Göta Älv-bron gav jag mig fasen på att den här gången skulle jag springa upp, inte börja gå där som jag gjorde förra året. 

Det var kämpigt, riktigt jäkla kämpigt, men jag tog mig upp och sedan var jag så nöjd med min bedrift att jag på lätta steg sprang nedför bron på andra sidan.

Första klunken vatten tog jag precis innan Avenyn. Det var gott. Munnen var torr. Benen kändes som pinnar, men det kände jag inte av när jag sprang. Sedan sprang jag vidare upp för Avenyn. Tungt igen, men jag skulle minsann springa till svamparna hade jag bestämt.

Så det gjorde jag. Glad i hågen tryckte jag ut vattnet över ansiktet och upptäckte att det var SALT! Jäkligt salt! URK! Sprang vidare med ny energi och tog faktiskt både sportdryck och vatten vid nästa station.

Där började jag inse att jag har väldigt vaga eller inga minnen av resten av banan från förra året. Men den här gången var jag inte riktigt lika trött. När jag sprang förbi 18 km-skylten kände jag att 3 km till skulle jag nog orka.

Sista backen innan den smala bron strax innan 20 km gick jag uppför. Snackade lite med en kille där. Vi konstaterade att det roliga snart var över och det gav mig mer energi att springa vidare. Sista stigningen mot Slottsskogsvallen måste jag ha sett väldigt trött ut, för då skjutsade en annan kille till mig i ryggen och undrade om jag ville ha hjälp. " Ja tack" sa jag och tog mig vidare upp för backen. Sedan var det bara till att defilera in i mål med världens skönaste känsla! 

Jag hade klarat det i år igen! Ingen tid att skryta med, 2:15:48, men det var iaf 8 minuter snabbare än förra året. Och jag vet ju att värme inte är min grej när jag ska springa. Den tog verkligen orken ur mig efter 11 km. Men jag försökte ändå tänka positivt. Efter 11 km hade jag ju mindre än hälften kvar och det var ju bara till att tugga på. Skit samma vad tiden skulle bli! Jag såg fram emot den där otroligt snygga medaljen!

Riktigt snygg!

Den är faktiskt ännu snyggare i verkligheten. Den är stor och rejäl och tung! 

När jag kommit i mål kollade jag hur det gick för Emelie via SMS. Jag förstod att hon inte var långt efter mig så först tänkte jag väntat in henne på vallen. Men så insåg jag att det fanns fler vägar att gå, så då beslöt jag mig för att hämta ut väskan och möta upp henne där som vi hade bestämt tidigare.

Väskförvaring

När vi mötts upp gick vi direkt till duscharna som låg alldeles intill i en ishall... Kön till duscharna gick på isen. Förvisso låg det en matta ovanpå, men den hjälpte inte mycket, jag höll på att frysa ihjäl om mina fötter! Kunde varit bra att veta att man skulle ha tofflor med sig, men nu vet jag det till nästa gång:).

Efter duschen tog vi oss vidare till bussen.Vi hann med ett toabesök till, den här gången utan kö, men istället fick vi stå i kö för att komma med bussen. Efter vad som kändes en evighet, eftersom vi fick stå upp hela vägen, var vi tillbaka vid Universeum. Därifrån letade vi upp en italiensk restaurang och satte oss för att äta. Då var det gott med mat! Och så är det ju så jäkla gott med pasta på restaurang! Alltid mycket bättre än den man gör själv!

Vi åt även efterrätt, jag beställde två vaniljglasskulor med chokladsås. Servitrisen (som knappt pratade svenska) frågade två gånger om jag skulle ha "choklate" och jag sa ja tre gånger. När den kom in så var det såklart hallonsås istället för choklad. Jaja, det gick ner det med:).

När vi var klara med restaurangbesöket traskade vi vidare mot Lisebergsstationen, tog pendeln till Kungsbacka, väntade in Öresundståget och åkte hem. Det är länge sedan jag längtat så mycket efter sängen, men det var verkligen helt underbart att få lägga sig ner och sova!

Krigsskada även i år. Varför är det bara Varvets chipband som skaver???

Totalt sett är jag mycket nöjd med dagen. Det var verkligen ännu roligare att vara där när man hade sällskap med sig! Folkfesten var total! Och så gött att gå ut och äta efteråt! Och tågen funkade ju klockrent! Jag kommer aldrig att köra bil dit igen! Så himla mycket smidigare med tåg! 

Tyvärr har jag idag fått reda på att en stackars kille dog igår efter att ha gått i mål och att två andra fick hjärtstopp, men återupplivades. Jag sänder såklart tankar till anhöriga och andra inblandade. Så himla trist!

Dock var det inget som jag märkte av under gårdagen, jag hade verkligen ingen aning om det förrän jag läste det på GT i morse. Löpningen skördar sina offer, men kanske hade dessa tre personer fått hjärtstopp ändå. De hade inte kunnat befinna sig på en lämpligare plats, eftersom det fanns direkt vård att tillgå. Kanske är löpning farligt, men jag hävdar ändå att det är ännu farligare att inte springa alls!

Nu är alltså årets Varv avklarat. Nu kommer jag snart att anmäla mig till nästa varv:). Det är ju så kul att springa, även om man är trött efteråt! Nu börjar också nästa resa. Resan mot Lidingöloppet 30 km. En jäkla kuperad mil till! Hmmm... vad har jag gett mig in på...?