Tillbaka till hästryggen...

Denna vinter gör mig less. Less på att inte ha någon snö. Less på att inte ha någon kyla. Less på att valla skidor som aldrig blir bra. Less på att den långa skidslingan i Åkulla aldrig blir klar.

Gnäll gnäll gnäll!

Ja, jag kan konstatera att motivationen till skidträningen inte är på topp just nu. Snarare så långt ner som den någonsin har varit. Funderingarna går kring ifall jag ska köra Tjejvasan eller ej och om jag ska köra skidor överhuvudtaget, faktiskt.

Jag var i Åkulla i måndags. Då hade jag lagt på tejp på mina skidor. Tänkte att "nu jäklar" ska det bli bra. Men nej. Fäste hade jag förvisso, men glidet var löjligt dåligt och jag fick hugg på ställen där det var lite isigt, vilket inte var så kul i den enda nedförsbacken... Efter det har det varit stängt i spåret och endast 700-metersbanan öppen eftersom de har kört ut mer snö. De blev inte klara före helgen, så nu har de avbrutit snökörningen för att det ska gå att åka, men utan sammanhängande spår efter vad jag förstår.

Men det lustiga är att när skidsuget försvann kom ett annat sug smygande, nämligen att sätta igång hästarna igen. Dessa vackra, men ack så svårmodiga djur som jag har försummat de senaste åren.

Så idag har jag varit i stallet större delen av dagen. Jag började med Pelle. Friserade den långa manen och fluff-öronen och svansen. Borstade ren honom från lerinpackningen. Så gav vi oss iväg för att ta en promenad.

Det gick bra i ungefär en halv minut sedan fick han spel. Svansen upp på ryggen, passage och piaff, skolor ovan mark osv. Sådär brukar han inte bete sig när man leder honom!

Så jag vände tillbaka hem och tänkte att detta får nog vara för idag. Men så lugnade han sig lite och jag tänkte att han kan ju gå ner till kurvan vid kullen. Det gick bra, så sedan tänkte jag att vi fortsätter till bäcken. Det gick så bra att till sist hade vi tagit oss runt Obbhult.

Pelle blev lugnare och lugnare under promenaden, så det var väldigt lätt att ha med honom att göra större delen av sträckan. Duktig häst!

Guldstjärna till sist!

Sedan var det dags för Bosse. Honom hade jag inga stora förhoppningar på. Han brukar inte vara särskilt trevlig att leda. Så jag tänkte att det får bli lite hantering bara runt gårdsplanen. Men överraskningarnas tid är icke förbi! Han var hur lugn som helst! Nästan lite loj.

Så jag gick iväg med honom också. Det gick otroligt bra! Ända tills vi skulle in på en väg som går in i skogen. Då fick han för sig något och gjorde lite blandade småhopp och vände runt. Men på tredje försöket lyckades jag förmå honom att tänka åt det håll vi skulle och det gick bra efter det.

Han är ju lite speciell med att han är så jäkla otålig. Det tar inte många minuter innan han blir trött och ska börja krångla med kedjan som jag hade i bettet, krångla med mig, gå före och böja sig mot mig, bita efter mig, välta mig med sitt huvud och gå på mig.

Men under förutsättningarna tycker jag att han skötte sig riktigt bra! När vi svängde in på vår grusväg gjorde han ett jäkla skutt och jag tappade honom, men han stod faktiskt kvar och fattade inte att han var lös, så det var bara till att plocka upp honom igen...

Till skillnad mot Pelle som blir lugnare och lugnare, så blir Bosse mer och mer otålig och vill helst springa hem sista biten. Han taktar och får väldigt bråttom. Men vi kom hem utan några problem, så det kändes bra!

Guldstjärna även till denna häst!

Det var riktigt kul att lägga lite tid i stallet och med hästarna igen! Som jag har saknat det! Det är ju så mysigt att pyssla med dem och kul att jobba med dem. Nu blir det promenader framöver för att så småningom kunna ta mig upp på deras ryggar så att jag kan börja rida igen.

Denna gång blir det långsam igångsättning med skritt ett bra tag framöver. Men det kommer jag att ha gott åt när det blir vår och sommar!

Som tack för att jag borstade dem så fint lade de sig ner båda två och rullade sig riktigt ordentligt! Så det blir mer borstning framöver!

Rulla!

Rulla!

Rulla!