Lugnare i simhallen idag!

Efter fredagens pass med Simcoachen var jag återigen peppad och sugen på att simma!

Kl 19 hoppade jag i bassängen och idag var det faktiskt lite lugnare än vanligt. Inte så mycket folk som det brukar vara. De kanske rensade upp efter Gorm-stormen...

Jag började med att simma lite lugnt bröstsim och körde sedan några "superman glide" för att hitta ännu mer lugn. Det gick bra. Jag kunde dra några frisimstag, vände upp på rygg, slappnade av och lät kroppen hitta flytläget. Hade kunnat ligga där länge och bara blunda:).

Jag fortsatte att simma längre och längre, precis som i fredags, tills jag kunde ta mig en hel längd lugnt och fint.

Jag fokuserade på min "patient arm". Så grymt svårt det är att låta armen ligga kvar. Jag har lärt mig någon dum ovana som gör att min främre arm lever sitt eget liv när jag roterar för att andas. Per automatik åker den ner och iväg. Jag kan inte kontrollera den! Öva öva öva! 

Inte förrän jag var på väg ut till bilen insåg jag att jag skulle ha fokuserat på rotationen så att den inte blir för stor, då hade armen legat kvar...

Det är mycket att tänka på och ibland glömmer man vissa saker. Bara till att ta med sig nästa gång.

När jag däremot fick på mig paddlarna blev det lättare att hålla armarna patient. Paddlarna flyter ju, så det är bra hjälp!

Över lag kändes simningen mycket bättre idag! Jag tror minsann att jag har hittat ett litet självförtroende. En vetskap om att jag gör många bra saker när jag simmar. 

Bara en sådan sak som flytläge. Det är otroligt många som har problem med det. Det har inte jag och det underlättar ju såklart väldigt mycket.

Jag fick också filmerna från min coach, samt övningar att ta med mig och saker att tänka på. Det var kul att se att det faktiskt var stor skillnad på simningen i fredags jämfört med förra gången.

Framsteg har gjorts och nu börjar de kännas också! Ser redan fram emot nästa pass i bassängen!

Skadad löparkompis!

Denna söndag inleddes med att jag åkte och hämtade en ensilage-bal, sedan parkerade jag mig i soffan framför vinterstudion och såg när stackars Heidi Weng körde fel. Så surt! Men hon kommer nog igen nästa helg när det är hemmaplan i Lillehammer!

Älsklingen tog en runda i skogen med Selma och kom tillbaka med en skadad och väldigt eländig hund. Hon har troligen fastnat med högertassen i en grenklyka. Ingenting är brutet och det är inte varmt eller svullet någonstans. Dock vill hon inte riktigt stödja på högertassen.

Ledsen, skadad vovve:(

Älsklingen och jag gick ut och baxade in balen i extraboxen och då fick Selma ligga inne och vila till sin stora förtret.

Medan vi höll på med balen kom också Hanna och Brasse, så när vi var klara gick vi en promenad med Tax-Hanna, Hanna och Brasse. Lite härlig höstluft i uppehållsväder. Riktigt skönt att röra på sig.

Tyvärr har jag ju ingen löparkompis nu när Selma är skadad. Då är det tur att man inte bara springer, utan kan lägga mer fokus på simningen och kanske crosstrainern.

Eller så kanske någon av hästarna får följa med på en löptur. Kan vara ett bra sätt att sätta igång dem lite...

Regnig dag!

Regnet har öst ner ett bra tag nu. När jag kom ut till hästarna i morse valde jag faktiskt att inte släppa ut dem. Inte för att jag tror att de inte tål regn, utan för att det var så mycket vatten i hagen att den hade blivit helt förstörd ifall jag hade släppt ut dem.

På väg ut till hagen i morse

Så hästarna fick stå inne och äta hö. De hade hellre varit ute, det förstod jag, men de accepterade att vara kvar inne.

Efter en god frukost åkte Älsklingen och jag in till Varberg för att göra lite ärenden. Jag hämtade mina nyvallade skidor på Intersport där det även blev köpt nya skidor och lite nya kläder till Älsklingen. Mindre än 100 dagar kvar till Vasaloppet nu...

Vi gjorde lite andra ärenden innan vi vände hemåt igen. När jag steg ur bilen var det två herrar i stallet som gnäggade upprört. Nu ville de ut! Det hade ju faktiskt inte regnat på en timme eller så.

Så jag släppte ut dem, sanerade boxarna och strödde upp dem med nytt fräscht spån.

Efter det tog jag tag i lite adventspyssel. Jag bakade lussebullar, medan de jäste slängde jag upp alla julstjärnor och adventsstakar i fönstren. Så nu är vi redo för första advent. Och lussebullarna blev så goda! Skippade en del av mjölet, vilket gjorde dem väldigt saftiga och goda! Jag är rätt nöjd ändå, med tanke på att det är i princip det enda jag bakar. En gång om året.

I natt ska det börja regna igen. Och hålla på till måndag förmiddag. Jäkla skit. Jag hatar regn. För man kan inte göra något med det. Hade det varit snö istället hade man åtminstone kunnat skotta bort det där man behöver. Med regn får man bara vänta tills det har slutat och vattnet kan rinna undan. 

VINTER OCH KYLA KOM HIT!!!!

Äntligen något för oss frusna typer!

Jag var på Intersport i Lassabacka i början av veckan och lämnade in mina skidor på vallning.

När jag ändå var där kikade jag lite på kläder och så. Jag brukar inte vara så impad av "live"butiker då jag oftast tycker att utbudet är bedrövligt. Man har ju blivit bortskämd av nätbutikernas enorma utbud.

Men något som är bra i livebutiker är ju att man faktiskt kan få hjälp av den trevliga personal som finns där. Så det gjorde jag.

På vintern fryser jag alltid extremt mycket om rumpa och lår. Även om jag har långkalsonger och fodrade brallor blir jag som en isbit ändå.

Att fett skulle värma stämmer definitivt inte! Inte för mig i alla fall. 

Till min stora förtret är många längdskid-och löparbrallor välfodrade på framsidan och så är de helt ofodrade på baksidan. Helt obegripligt för mig som fryser lika mycket runt om, kanske till och med mer om bakändan.

Så jag frågade en tjej i personalen om det inte finns några byxor med bra fodring runt om. Nej, det fanns det inte. 

MEN, så gick hon och hämtade ett par trekvartsbyxor som man använder som underställ. De har softshellutsida och flossad insida. Ser supervarma ut! Jag tänkte direkt att det här kan ju vara lösningen.

Kan det äntligen vara slut på illröda isbitskalla ben efter löp- skid- och cykelturer???

Jag tog kort på de där byxorna och tänkte att det blir en perfekt julklapp att önska sig!

Men så kom jag hem. Och tänkte att jag fryser ju redan nu, även om vintern inte riktigt hittat hit än. Så jag beställde ett par från Intersports nätbutik. Man kan ju faktiskt behöva mer än ett par...

Och igår kom de med posten. De ser så sköna ut! Ska bli spännande att prova och utvärdera! McKinley Elna underställsbyxa heter de och såhär ser de ut!

Från hopplös till hoppfull - simning

Ja, det där med simningen är ju en följetong. Jag simmar och simmar och simmar. Blir frustrerad över att det inte funkar. Kan inte inse att det bara är några få småsaker som inte fungerar och att det mesta är väldigt bra. Ser bara dåliga armar som lever sitt eget liv. Funderar över hur "bra" alla andra simmar och hur dålig jag ser ut i jämförelse.

Simning verkar ha blivit ännu populärare i Varberg den här hösten. Förra året var det hyfsat lugnt i bassängen på vuxenkvällarna, men nu är det kaos hela tiden. Framför allt på måndagarna då det bara är mellan kl 19 och 20. Men även onsdagarna är det mycket folk. Framåt halv nio börjar det tunna av. Så jag har försökt vara där vid åtta och då har det funkat hyfsat. Dock blir jag ju väldigt trött, för det blir sent. Klockan är minst tio innan man trillar i säng och kan sova.

Så förutsättningarna för att träna simning i lugn och ro och hitta sin "bubbla" har inte varit de bästa.

De senaste veckorna har jag faktiskt lagt ner måndagssimningen. Även simningen med klubben har jag lagt ner då de senaste gångerna har handlat om starter från startpall och fjärlissim. Jag är inte en person som är bekväm med att hoppa i vattnet med huvudet före, lika lite som jag är bekväm med att simma mot kanten med huvudet före. Starter är definitivt inget för mig och jag orkar helt enkelt inte börja på ett nytt komplicerat simsätt (fjäril). Det ger mig ingenting. Jag vill lära mig crawla med bra teknik. Allt annat skiter jag i just nu.

Denna vecka skippade jag även onsdagen för att jag var för trött. Och lusten har helt enkelt inte infunnit sig. Jag har bara känt frustration och ilska över att det inte funkar de senaste gångerna.

Men idag kom räddningen. Andra passet med min Simcoach Ewa. Det började inte så bra. Jag skulle simma in. Blev mest bröstsim. Sen skulle vi filma och då tappade jag allt och fick avbryta. Ingenting stämde och jag kände mig riktigt hopplös. Hur svårt kan det vara?? Jag har ändå hållit på ett tag nu!

Men Ewa är pedagogisk och jag fick istället simma en kortare sträcka. Utan att andas. Bara koncentrera mig på att hitta lugnet. 10 meter blev 15 och till sist låg jag där och simmade 25 meter (med andning) som om jag aldrig hade gjort annat.

Ewa filmade både från sidan och framifrån och jag kunde se saker som är verkligt bra, t.ex vattenläge, sträckningen i kroppen, benens rörelser.

Vi fokuserade mycket på vad som händer med armarna när de är framåt, att inte överrotera och "tappa" främre armen (håll kvar, håll kvar, håll kvar), samt böja på vänsterarmen i armtaget. Och så den jämrans andningen som förstör allting för mig. Jag måste lära mig att rulla upp huvudet, inte vrida upp hela överkroppen. Det resulterade i och för sig mest i att jag svalde halva bassängen och fick vatten långt upp i bihålorna, men detta är ju bara en början.

Jag körde även lite med paddlar och fenor och då hittade jag riktigt bra balans, lyckades hålla kvar armarna och böja dem som jag ville. Plötsligt tändes hoppet igen och det var med ett leende på läpparna som jag lämnade bassängen och min coach för den här gången. Hoppfull inför kommande pass på egen hand i bassängen.

Det är helt otroligt hur mycket en ynka timme kan göra när man har någon bredvid sig som hela tiden talar om vad man ska tänka på. Jag lyckades verkligen "isolera" mina tankar till enstaka grejer och så fick det andra gå på automatik.

Och för att jag var så himla duktig fick jag en riktigt snygg badmössa också :).

Planen för kommande månader var att släppa simningen lite och fokusera mer på skidträningen nu när det är mindre än 100 dagar kvar till Tjejvasan. Men nu vill jag ändå fortsätta simma. Hitta lugnet och bara bli ännu bättre!

Och så hoppas jag att Tomten kommer med ett presentkort hos Simcoachen så att jag kan träna vidare:)

Äntligen lite kyla! Men ingen snö...

Så kom äntligen kylan lagom till helgen! Jag har sett fram emot detta ett tag. Varför då? är det många som undrar. Och svaret är att allt blir så mycket lättare. Leran i hagen fryser, vilket betyder att jag kan lägga ut ensilaget direkt vid grinden, istället för att släpa tre tunga säckar upp för backen där det inte är lika upptrampat. Hästarna håller sig renare också, eftersom de inte blir leriga ifall de rullar sig. Och så tycker jag att var och en årstid har sin charm. Jag tycker att det ska vara riktig vinter när det är vinter. Med snö och kyla.

Frusen backe är fint!

Hela dagen igår var det minusgrader och SMHI hotade med snö och hade utfärdat en klass 1-varning.

Ojojoj! 5 cm!!!

Det bådade gott inför söndagen.

Igår gjorde jag inte så mycket. Tog en runda i skogen med hundarna. Lilla Hanna sprang lite rundor i den frostnupna skogen.

Fin lite tax!

Gårdagskvällen tillbringade vi hos svärmor i Läjet där vi fick lite mat och fika. Jag var rätt trött. Som vanligt. Kvällen är inte min tid... Så vi var hemma rätt tidigt ändå.

När jag så vaknade i morse såg jag fram emot att få se ett vitt vinterlandskap. Det fick jag inte. Inte så mycket som en snöflinga hade landat hos oss. Det var skåningarna som fick allt! Jag som hade sett fram emot lite snö och härligt ljus...

Grått och trist!

Däremot var det blåsigt och riktigt kallt om näsan och jag hade ingen motivation att gå utanför dörren, utan det blev lite läsning och häng i soffan framför Vinterstudion.

Men efter att jag hade tagit in hästarna fanns där ändå ett litet sug efter att springa lite. Jag frågade Selma ifall hon var sugen på att springa. Dum fråga. Hon är ALLTID sugen på att springa:).

När vi kom ut var det skymning på gång. Solen hade gått ner, men månen som nästan är full lyste upp bra. Vi sprang genom Linneskogen, kom ut vid Torstorp, tog grusvägen upp till Källängsvägen och svängde hemåt.

När vi svängde hemåt fick vi också motvind. Jäklar vad det bet i kinderna! Och tungan blev iskall. Jag hade behövt en väst. Det hade varit riktigt skönt. 

Det var i alla fall skönt att komma ut och röra på sig. Samla energi och bli på bättre humör. Fint var det också!

Löpning i månsken med bästa vovven!

Nu är åter helgen till ända. Ny jobbvecka på gång. Snart första advent. Och inte många veckor kvar till jullov!

Det var det växthuset :(

I natt har det stormat. Första stormen den här hösten. Framåt morgonen blåste det som värst och när vi tittade ut genom fönstret såg vi växthuset i delar.

Det låg kanalplastskivor långt ute på åkern som jag fick gå och hämta. Några hade blåst mer än femhundra meter och låg nästan hos grannen.

Själva aluminiumstommen hade också vridit sig och växthusets liv var definitivt slut. Så jäkla tråkigt! Vi som kämpade så med att få ihop det och så blir det redan förstört.

Å andra sidan hade vi ju räknat med detta, eftersom konstruktionen var så jäkla klen.

Vi tog loss alla kanalplastskivor och mejade ner aluminiumramarna och slängde in allt i släpet för vidare transport mot tippen.

Alla grejer som stod i växthuset fick bäras in och det enda som är kvar är jordgubbsplantorna och gräslöken som är planterade i krukor i väntan på större odlingslådor.

Men tankar på ett nytt växthus har såklart börjat gro... Vill ju inte vara utan nästa år!

Tack vare växthusdebacklet fick jag inte sprunget på förmiddagen som planerat och jag kände att jag verkligen behövde röra på mig för att rätta till humöret. Så jag beslutade mig för att springa hem från svärfar i Himle efter farsdagsmiddagen.

Selma och jag gav oss iväg på de platta asfaltsvägarna hemåt. Ganska tråkig löpning med hårt underlag och en hel del trafik. Tacka vet jag skogen!

Men det var iaf härligt väder ute. Strålande sol och så gott som vindstilla.

Vi knatade på och det gick rätt bra ändå. När vi sprungit 13 km tyckte jag att det fick räcka och så gick jag sista kilometern hem. Selma fick springa lös. Hon var minsann inte trött!

Det gjorde gott att få springa, rensa tankarna och lugna ner sig. När vi kom hem var det rätt skönt att krypa ner i soffan och bara gotta sig!

Löpkänsla, snubblande häst och bokföring

Vilken dag jag har haft idag! Vi var hos ett par kompisar igår och åt gott, snackade och umgicks. Klockan blev rätt mycket innan jag kom i säng, men jag lyckades ändå vakna i någorlunda vettig tid i morse.

Efter en god frukost tog jag med mig Selma på en löptur. Det fick bli Åkulla, jag har saknat skogen lite nu.

Jag började springa i ett väldigt lugnt tempo och för en gångs skull kändes det väldigt lätt att springa. Vädret var disigt och det var så hög luftfuktighet att det kändes som att det regnade. Det var även helt vindstilla och knäpptyst ute! Ett helt underbart löparväder!

Vi sprang banvallen och vi nådde Ya-sjön, där vi i vanlig ordning tog ett dopp. Eller Selma tog ett dopp och jag tittade på:). Hon tyckte att det var jättemysigt att bada och dricka sjövatten!

Törstig vovve

Mysigt att bada (även i november)

Vi gick ut på den stora bryggan och spanade lite också. Vattnet var helt spegelblankt och vi hörde och såg ett par änder som flög iväg (mycket spännande tyckte Selma).

Var är pippi-fåglarna?

Kan de vara i vattnet månntro?

Vi sprang vidare in i skogen och följde elljusspåret ett tag. Det var lite stökigt precis vid skidstugan, där skidalliansen håller på att fixa med ny plan för snötillverkning. Men vi tog oss förbi och sedan var det lövprassel under fötterna en bra bit. Så himla mysigt! Jag älskar verkligen den här hösten! Det är den bästa på länge!

Mycket löv på stigarna i skogen

Vi följde den blåa slingan baklänges runt Ya-sjön och bort mot Flähult. Stundtals var det nästan svårt att se stigen för alla löv. Speciellt svårt när jag oftast springer åt andra hållet där. Men det gick bra och vi kom ut på Obbhultvägen igen och kunde springa på hemåt. 

Känslan i löpningen var helt otrolig idag. Det var så lättsprunget hela vägen och pulsen höll sig låg. Ingenting kändes jobbigt och när vi kom ut på asfaltsvägen kunde jag till och med öka tempot lite. Helt underbart! Det är längesedan jag kände såhär när jag sprang!  Det blev 1,5 timmes meditation och njutning!

När jag kom hem hade bästa Älsklingen fixat lunch så det var bara till att äta och sedan ge sig ut och hämta hästarna.

Idag stod det uteritt på agendan. Det är ju ett tag sedan Bosse Bus fick se världen och jag hade tyvärr inget sällskap idag, så det var lite spännande att se hur detta skulle gå. Han är ju oftast ganska lugn och modig, men han kan ju få sina spel ibland.

Vi skrittade ut på Linnarpvägen mot Rolfstorp. Allt var lugnt ända tills han helt plötsligt, på platta asfalten, snubblar till och håller på att gå omkull! Jag såg bara huvud och hals försvinna framför mig samtidigt som jag hörde hovarna slinta på asfalten. Han var på väg att hitta balansen och så tappade han den igen innan han äntligen kom på fötter! Det var otroligt nära att han gick i backen! Och jag förstår inte vad han sysslade med??? Det fanns verkligen ingenting att snubbla på där och asfalten var inte heller särskilt hal. Det lutade inte heller åt något håll, utan han bara tappade balansen helt utan anledning!

Med hjärtat i halsgropen skrittade vi vidare och han betedde sig som om ingenting hade hänt!

Vi skrittade in mot Bonnasgård och tog sedan gärdesvägarna. Vi fortsatte förbi Lunden och där blev han väldigt spänd. Det var väl inte ok att jag tog en annan rutt än vad vi brukar...

När vi kom fram till Kullagården blev det tvärstopp och jag valde att hoppa av. Det var väldigt mycket aktivitet där. En röjsåg, en fyrhjuling som stod och puttrade och något så ovanligt som ett gäng barn som spelade fotboll och skrattade och ropade. Bosse har nog nästan aldrig sett barn leka. Det är ju tyvärr väldigt sällan man ser barn som är ute och leker nuförtiden...

Jag fick släpa honom förbi där, han var helt vettskrämd. Men när vi kommit förbi slappnade han av igen och jag ledde ner honom i ett dike så att jag kom upp på ryggen på honom igen (jag fixar inte att sitta upp på 172 cm häst utan att stå på någonting som är högre än marken och använder alltid pall). Resten av rundan gick bra, han höll sig på hovarna i alla fall!

Snubbelhäst!

Efter en hel helg med enbart roligheter var det efter ridturen dags att göra något mindre roligt. Något som jag faktiskt tycker är sjukt tråkigt - bokföring. Så drygt! Men jag tog mig igenom alla pappershögar som behövdes för att kunna fylla i momsdeklarationen och så lämnade jag lite kvar till en dag när det regnar (det har ju varit dåligt med sådana dagar den här hösten).

Tråk-jobb

Nu ska resten av kvällen tillbringas på rygg i TV-soffan. Kroppen känns lite stukad efter ridning, löpning och rullskidor. Men imorgon blir det äntligen simning igen! Då ska jag köra lite övningar som jag lärde mig i fredags!