Löprunda mot tårtkalas!

Idag gav jag mig ut med Selma i mörkret för att springa till en bekant som bjöd på tårta. Lika bra att förena nytta med nöje!

På något konstigt sätt går det snabbare och lättare att springa när det är mörkt. Jag vet inte riktigt varför, men idag t.ex. snittade jag på 5:56-tempo på 7,5 km, med några km ner mot 5:45, vilket är ganska snabbt för att vara jag.

Det har definitivt inte att göra med att jag skulle vara mörkrädd, för det är jag inte. Inte det minsta. Jag tycker snarare att det är behagligt att springa i mörker. Jag har ju pannlampan som lyser upp världen framför mig. Det är mer som att jag inte ser "motgångar" som t.ex. en förestående uppförsbacke. Inte ens när jag springer i backarna känner jag lika mycket motstånd som när det är ljust ute. Förmodligen luras hjärnan på något sätt som gör att löpningen ter sig mindre jobbig när man inte ser hindren.

Det var riktigt skönt att springa idag. Kroppen kändes lätt, likaså andningen. Att rundan dessutom avslutades med tårta gjorde ju inte saken sämre:)