Idag när jag kom hem från jobbet satte jag mig och väntade på snickaren, eller rättare sagt satt jag och fixade med en fotobok under tiden. Snickarn skulle fixa några restgrejer sedan förra årets renovering, vilket han egentligen skulle gjort när han var här igår (men då glömde han grejerna hemma) och tittade på kommande projekt.
När han var klar var det redan mörkt ute. Jag var springsugen, men jag visste också att det var sådär råkallt ute och jag har gått och småfrusit hela dagen. Några ursäkter för att inte springa fanns alltså. Men egentligen inte, för mörkret går att lösa med pannlampa och reflexer och kylan går att lösa med varma kläder.
Sagt och gjort, jag letade fram vintertightsen (fodrade), långärmad tröja, lite varmare sockar, jacka, reflexväst, benreflexer, pannband och pannlampa och så gav jag mig ut. Många av mina vänner som bor i städer tycker att det är kolsvart här ute, men det är det faktiskt inte. Ögonen vänjer sig ganska fort och man ser konturer på omgivningarna utan problem. Det enda som är svårt att se är hål i vägen, men det går bra ändå.
Jag såg inte klockan så bra heller, så jag sprang på känsla hela vägen. Det var nog tur att jag inte såg klockan, för då hade jag nog slagit av på tempot... Det kändes sådär bra och skönt att springa idag. Jag insåg efter ett tag att jag hade lite mycket kläder på mig, men jag slapp ju frysa iaf.
Jag tycker inte det är särskilt obehagligt att springa när det är mörkt, jag är inte speciellt rädd för att springa på djur då de förmodligen hinner springa iväg långt innan jag kommer fram, då mitt flåsande hörs lång väg. Dock kan ögonen ibland spela en spratt och "se" saker som inte finns, men rationaliteten i hjärnan tar snabbt över och ser att det bara är en buske eller liknande som finns där framme.
När jag kom hem och lade in passet från Garminklockan fick jag mig en riktigt trevlig överraskning, jag hade sprungit 7,5 km med en höjdstigning på 77 m på 44 min, vilket ger ett medeltempo på 5:53! Helt otroligt! Jag har aldrig sprungit så snabbt på en vanligt distanspass här hemma i den kuperade terrängen! Så humla kul! Och det kändes så jäkla bra!
På något sätt kändes det lättare att springa när man inte såg riktigt om det gick uppför eller nedför eller hur mycket uppför eller nedför det var. Jag kanske borde springa i mörker alltid:). Benen kändes snabba, kroppen lätt och andningen höll sig i schack hela vägen förutom sista mördarbacken hem, men då var ju rundan nästan slut ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar