Att göra det tråkiga roligt

Detta år har sedan i maj varit så trist när det kommer till ridning av Bosse. Skritt, skritt och åter skritt. Och sedan någon månad äntligen lite trav. Men hur kul är det att skritta och trava i ett ridhus? Rakt fram och lite volter liksom. Inte så upphetsande alltid.

Men när jag red lektion med Pelle förra veckan blev jag inspirerad till att börja jobba lite mer med Bosse. För han kan ju trava lite. Och det betyder att vi kan jobba på övergångar. Och på att gå rätt på volterna. Men rätt böjning och ställning i båda varven.

Vi kan också öva på att få direkt reaktion på mina hjälper. Det gjorde vi idag. När jag lägger till skänkeln ska jag få direkt svar framåt. Efter lite påminnelser med pisken satt det rätt bra idag. Däremot var det betydligt svårare att få samma snabba svar tillbaka. Det går bättre från skritt till halt, men från trav till skritt blir det dragkamp innan han saktar av.

Vi jobbade på med det men jag kom inte riktigt igenom. För han kan ju inte trava hur länge som helst heller.

Dock blev han väldigt fin i formen av alla övergångar. Och han fick jättefin framåtbjudning i traven. Jag red också utan stigbyglar och lyckades faktiskt sitta bra ner i traven. På volten i högervarvet tappade jag hela tiden yttersidan när jag kom ut på den öppna delen av volten. Irriterande, för jag vet inte riktigt vad som händer och jag får samma problem med Pelle, men han går på rätt fint ändå.

Tiden gick otroligt snabbt och jag insåg att jag hade hållit på längre än jag hade tänkt. Helt plötsligt hade det tråkiga ridpasset blivit roligare. Det går också alldeles utmärkt att jobba på att vara konsekvent och tydlig som ryttare. Samma signaler och samma förväntan på svar. Tydliga signaler som blir lätta för hästen att urskilja.

Ja, vi ska nog kunna jobba med detta i sex veckor till tills vi äntligen får galoppera! Det går ju faktiskt att göra samma jobb när jag rider ut. Rida noggrant liksom. Hela tiden. Konsekvent. Så jäkla svårt bara!

Bosse och jag förra sommaren!