Finfin söndag!

Regnet fortsätter att ösa ner idag och det blåser fortfarande tämligen mycket. Men idag hade jag tjejfrukost på Havanna i Varberg inplanerat. Jag släppte ut hästarna och fixade stallet innan jag gjorde mig i ordning och körde in till stan.

Jag var i vanlig ordning extremt hungrig. Jag kunde knappt stå upp och kände mig lite svag. Men det är ju bra förutsättningar för att äta en rejäl frukostbuffé. Det visade sig vara en fantastiskt bra frukostbuffé. Massor av god mat. De löskokta äggen var perfekta, utbudet av allt man kan önska sig till frukost var så bra.

Så det blev en mycket bra förmiddag i goda vänners lag. Kan klart rekommenderas!

När jag kom hem var jag väldigt sugen på att springa en runda. Selmas tass verkar ha rättat till sig och jag har inte sett henne halta på några dagar nu. Jag råkade fråga henne om hon ville springa och sedan fanns det ingen återvändo:). När man väl har frågat det blir hon helt galen och brukar bete sig såhär:

Jag drog på mig löparkläderna och stegade ut i busvädret. Först hade jag tänkt att vi skulle springa bort mot Källäng. Hålla oss borta från skog och nedblåsta träd. Men så tog skogssuget över och vi sprang istället upp i skogen i Obbhult.

Det var blött. Jag fick ge upp att springa runt vattenpölarna. Bara till att plaska i och blöta ner skorna. Först blir det kallt och det känns som om skorna är helt fulla av vatten. Klafs, klafs, klafs. Men ganska snart blir det varmt om fötterna igen.

Det var ganska lugnt med nedfallna träd i Obbhultskogarna, men när vi närmade oss Axelid började det. En tre-fyra stycken träd låg över vägen och vi fick ta lite omvägar där det inte gick att hoppa över träden. När vi kom ut på Obbhultvägen var jag nöjd med skogsspringandet och tog vägen hemåt.

Fast i Flähult ville Selma ta banvallen, så det gjorde vi till Obbhult stationssamhälle, där vi svängde upp på Obbhultvägen igen och sprang de sista kilometerna hem.

Det tog drygt en timme att ta sig nio kilometer idag. Det säger en del om framkomligheten.

Trots att det på slutet regnade rakt in i ögonen och blåste så mycket att jag knappt kunde röra mig framåt så var det helt underbart att få komma ut och springa! Jag är faktiskt otroligt tacksam över att jag kan springa överhuvudtaget, det är inte alla som kan det. Och jag är framför allt otroligt tacksam för att Selma är frisk så att hon kan hänga med mig!

Och nu såhär efteråt känns det otroligt bra att ha varit ute. Jag tycker också att det oftast ser mycket värre ut när man tittar ut på regnet inifrån soffan än vad det är när man väl tar sig ut. Lite regn tål man ju!