Ett år sedan!

Idag för ett år sedan dog min pappa efter en tids sjukdom. Jag kan knappt fatta att ett helt år har gått! Sorgen är såklart stor och saknaden lika så. Men jag är en erfarenhet rikare när det gäller sorgebearbetning och hur jag reagerar på sorg, samt vad som hjälper mig att komma vidare. Det gör att jag känner mig starkare och att jag har insett att jag faktiskt kan klara av att hantera att någon närstående går bort, för det kommer ju såklart att hända igen, igen och igen.

Jag har bearbetat sorgen genom att arbeta hårt på gården med renoveringen och allt annat som hör till. Någonstans i allt det arbetet har pappa funnits i bakhuvudet och jag har nog tänkt på honom varje dag. Till en början, redan när han kom in på sjukhus, kände jag att jag inte orkade vara social med folk mer än att gå till jobbet och försöka få allt att flyta på där. Jag höll mig borta från sociala tillställningar ett bra tag och jag tror att det var bra för mig. Jag behövde det för att orka med allt annat som mitt liv bestod av just då, som att se till att huset inte frös i den kalla vintern, ordna alla papper och grejer som ska tas om hand när en människa dör, för att inte tala om allt som skulle förberedas inför begravningen.

Jag har efter det här året förstått att det egna livet går vidare vad som än händer och på något sätt känns det ganska skönt att ha kommit till den insikten. Jag har också lärt mig att man ska passa på att säga och göra saker som man vill få sagt och ha gjort medans folk lever. Det är inte självklart att det finns ett "imorgon" eller "nästa vecka". Jag har också lärt mig att uppskatta och minnas den tid jag och pappa hade tillsammans istället för att sörja att han är borta. Det tjänar ingenting till att sörja över något som man aldrig kan få tillbaka, då gräver man bara ner sig.

Läs mer Här om hur jag kände mig direkt efter det sorgliga beskedet. Kolla även i arkivet Januari 2011.