Upp i sadeln igen!

I tisdags var Kalle och jag i ridhuset och skulle skutta lite små hinder. Det har ju varit mycket fokus på dressyr den senaste tiden och jag kände att jag inte vill tappa bort hoppningen med honom.

Vi började med trav över några bomhögar, två på ena långsidan och en på diagonalen, han gjorde det jättefint. Lugnt och fint. Dock var han lite småfjantig och tittade väldigt mycket på saker och ting, men gjorde inget dumt eller så.

Vi tog bomhögarna i galopp och det gick jättefint. Han är så himla lätt att rida på bommar och hinder och han kommer alltid perfekt! Så härligt!

Jag hoppade av och gjorde om bomhögarna till små kryss, satt upp igen och travade mot dem. Han klippte första krysset på långsidan och sedan började han vingla lite, jag var lite framåtlutad och passiv i min ridning. Jag skulle ha klämt till lite med skänklarna för att övertyga honom att han skulle hoppa. Men eftersom han var så snäll med bommarna förutsatte jag nog att han skulle hoppa. Men det gjorde han inte, nej han vände en meter innan hindret och eftersom jag var i framåtläge hade jag inte en chans att sitta kvar!

Jag for ner i ridhusgruset och landade på min högra höft. Jag var snabbt uppe på fötter igen, torkade bort gruset, konstaterade att det gjorde lite ont i höften, men inte värre än att jag kunde sitta upp igen. Som ryttare får man ju tidigt lära sig att man ska sitta upp direkt när man har trillat av eftersom man, ve och fasa, kan bli rädd annars. Det sitter verkligen i ryggmärgen!

Så jag satt upp och tog samma hinder igen i trav. Jag tryckte på honom och han tog ett jätteskutt över. Så jag kom en gång till och då hoppade han lite mer normalt.

Därefter jobbade jag honom lite i galopp och då blev han så himla rund och fin. Nästan som om han skämdes lite över att han hade slängt mig i backen... Fast hästar tänker ju inte så!

När jag satt av för att ta på mig jackan, släcka och gå ur ridhuset kände jag att jag hade rätt ont i bäckenet och höften där jag hade landat. Men det gick bra att sitta upp igen och skritta hemåt.

När jag kom in i huset satt/låg jag i soffan en stund och efter det kändes det riktigt illa när jag reste mig upp igen! Så ont!

Jag gick och lade mig och kunde konstatera att det enda jag kunde göra var att ligga på rygg. När jag lade mig på sidan fick jag så himla ont, oavsett vilken sida jag låg på. Kändes inte alls bra.

När jag vaknade på onsdagen kändes det ganska ok att fixa stallet och greja, men efter att ha suttit i möte på kontorsstolen i 1,5 timmar var jag återigen fruktansvärt stel och hade ont. Inte bra! Så jag försökte stå resten av dagen, men då fick jag istället ont i fötterna och korsryggen. Jag gick min vanliga lunchpromenad med hundarna och då kändes allt bra, inte ont, men senare på eftermiddagen och kvällen började det att värka rätt mycket. Jag trodde först att jag skulle kunna rida Bosse, men det var bara till att lägga ner och jag messade Charlotte att jag ställde in träningen på torsdagen.

Igår började jag dagen med att jobba ståendes, men efter ett tag satte jag mig och kunde konstatera att det kändes lite bättre ändå. Vi hade ett avdelningsmöte på eftermiddagen där vi fick göra lite pausgympa och det gick hyfsat tills vi skulle röra på höfterna, lite för stel var jag då!

Men natten till idag har jag faktiskt kunnat sova utan att ha ont och jag tror att jag har kunnat ligga på sidan och när jag vaknade idag kändes det väldigt bra i framför allt bäckenregionen. Jag är fortfarande lite öm i själva landningsstället, men det påverkar inte längre bäckenet, vilket är otroligt skönt! Det betyder troligtvis att jag inte har någon större skada där i alla fall!

Eftersom det kändes så bra hela dagen idag beslutade jag mig för att rida Bosse ett pass i ridhuset för att känna efter ifall det funkar. Jag skulle ju ha hoppat honom lite i veckan, men det blev ju ingenting av det efter avtrillningen.

När jag kom upp på hans rygg kunde jag konstatera att allting kändes bra! Så skönt! Jag kände mig inte riktigt lika rörlig och följsam, jag har nog en viss mental spänning kvar i kroppen, men ingenting gjorde ont och det var ju för jäkla gött!

Bosse var pigg och glad! Jag älskar verkligen att han har hittat ett sådant fint humör i ridningen nu! Det är så kul att rida honom! Överallt! Både ute och i ridhuset. Han är så positiv till allt vi gör nu och jag bara njuter av att ha en häst som är med mig och som alltid tänker framåt! Jag vet att han aldrig kommer att stanna på ett hinder och det är så härligt! Jag kan rida och hoppa honom med totalt förtroende!

Jag red fram lite i samtliga gångarter när vi kom in i ridhuset och det fanns en bana med två hinder på långsidan (samma som i tisdags med Kalle) och ett hinder på varje diagonal.

Vi hoppade lite i trav först och Bosse var verkligen på. Sedan körde vi en liten bana i galopp. Jag fick verkligen hålla i honom för han var så på och ville bara rusa mot hindren. Han behöver nog egentligen lite mer höjd på hindren för att hoppa riktigt bra, men jag kände att det inte var läge för det idag. Jag ville bara känna på hur det kändes att rida och tog ett ganska kort pass.

Han gjorde allting jättebra och var så fin! Jag var så nöjd med honom, min fina Bosse-Buse! Han är verkligen hästen som jag kan träna självförtroendet på och det kommer att ge mig modet att rida Kalle ordentligt, aktivt. Så det här kommer att bli bra!

Men nu står det en uppblåsbar väst högst upp på min önskelista! En väst som skyddar även höften, för det är ofta där jag landar när jag trillar av. Jag vill verkligen inte smälla i mina höfter igen och riskera bäckebproblem! Lyckligtvis känner jag mig inte rädd för att rida Kalle, han är ju ingen häst som avsiktligt slänger av sin ryttare, men jag behöver verkligen tänka på att hålla mig i rätt balans för att kunna hantera hans små vändningar. Jag är helt övertygad om att han kommer att sluta med de där grejerna när han får mer förtroende för mig och vi har tränat mer tillsammans! 

Bild från i tisdags!

Bosse på väg till ridhuset idag

Det finns ändå en fördel med att ha trillat av och det är att jag känner att det är ganska odramatiskt. I min hjärna florerar bilder på hur en avtrillning leder till stora skador osv, men oftast blir det ju inte så, utan det händer egentligen inte så mycket. Därmed inte sagt att jag längtar efter att trilla av, utan snarare att jag inte behöver sitta och tänka på hur det skulle gå ifall det skulle hända. Så jag känner mig lugn och ser fram emot att rida Kalle igen imorgon!