Pang i ridhusväggen!

Det är så härligt att min energi börjar komma tillbaka igen! Jag har haft bra energi på jobbet och på vägen hem längtade jag efter ett pass på hästryggen.

Eftersom kylan har kommit och det är fruset ute passade jag på att ta in dem innan jag gick in själv, direkt efter jobbet. Jag gjorde lite käk åt mig själv och landade en stund i soffan.

Den förväntade träningsvärken från igår började slå till vid lunch och sedan har den bara blivit värre. Så när jag hade suttit i soffan ett tag tog det emot att gå ut i kylan och dra iväg till ridhuset. Men jag tog tag i mig själv och kom ut vid halv sju.

Det går snabbt att göra i ordning Bosse nu. Ingen lera någonstans, så skönt! Så vid sju kom vi iväg.

Det var inget månsken idag, men det var otroligt stjärnklart ute! Jag tycker att det är svårt att klä mig nu. Det är rätt kallt, 6-7 minus, men när jag väl börjar jobba i ridhuset går det ju inte att ha en jättejacka på mig. Kjolen fick stanna hemma, men efter ett tag bet det rätt bra i låren och den hade varit skön att ha när vi skrittade hem från ridhuset.

I själva ridhuset var det rätt kallt också och jag frös lite grann, men det var ok ändå. Bosse var som vanligt lite loj i skritten, men svarade direkt på trav framåt. Däremot tjurade han ihop lite vid kortsidan vid ingången och ville inte riktigt gå fram. Så irriterande! Jag undrar när det där ska gå över???

Men om jag tänker tillbaka ett år bakåt i tiden så ville han ju inte gå framåt när vi red ut heller och det gör han ju nu, där har han framåtbjudningen så jag hoppas att den någon gång kommer även på ridbanan och i ridhuset.

När vi skulle galoppera blev han riktigt tjurig och skulle inte alls gå fram. Jag blev irriterad på honom och gick på honom rätt hårt. Då smällde han först in en stenhård spark i ridhusväggen och sedan en till. Men han galopperade till sist. Han fick pusta lite och sedan försökte vi igen. Plötsligt kunde han fatta galopp precis där jag ville och galoppera lugnt och fint. Så det finns ju där, men det är så trist att det ska ta en halvtimme varje gång att locka fram viljan.

Kanske har han lite träningsvärk från i söndags, eller så är han bara tjurig helt enkelt.

Det som är väldigt positivt är i alla fall att han är så himla lugn när vi skrittar i mörkret. Inte rädd för någonting! Det var hur mysigt som helst att skritta hem under den stjärnklara himlen. Och så fick jag se ett stjärnfall! Stämningsfullt!

Dagens "runda"