Intervallstege stod på schemat och vi började med att värma upp i Påskbergsskogen där vi passade på att kika lite närmare på de nya utegymen som dykt upp där. Riktigt fina grejer!
När vi kom tillbaka till Påskbergsvallen började vi på vår intervallstege. Först sprang vi 1200 m två gånger. Därefter 800 m tre gånger, 400 m 4 gånger. Planen var 200 m 4 gånger, men efter fyrhundringarna hade halva gruppen droppat av och förslaget om att skita i tvåhundringarna kom. Är det inte lite typiskt kvinnor, att bara ge upp sådär? Ingen hade ens kommit på tanken att visa sig svag och föreslå något sådant i en kill-grupp.
Jag tycker att man ska hålla sig till sin plan. Jag tycker även att intervaller ska vara jobbiga. Och att det är lika bra att köra hårt när man har tillgång till en bana och en bra tränare. Så innan någon annan hann säga något, sa jag "NEJ, klart att vi ska köra!" HEHEHE. Tror inte att alla uppskattade mig där och då, men kanske lite mer när vi var klara...
De långa intervallerna gick bra för mig, men ju kortare intervallerna blev desto jobbigare blev det. Även om det kändes bra att de var just kortare. Det är svårt att veta vad man ska hålla för tempo för att orka. Och hur mycket fortare man vågar springa när sträckan blir kortare. Men som man kan se på bilden så sprang jag snabbare och snabbare, fast att det inte kändes så. Riktigt nöjd med tiderna, men fasen vad jobbigt det var!
Men som sagt, jäkligt gött efteråt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar