Mörkerterapi

Ikväll kom jag hem lite sent från jobbet. Jag var tvungen att köra en sväng om Granngården för att köpa lite foder till pållarna. Så när jag hade fixat stallet var klockan redan sex. Magnus hade fixat käk, så vi åt och sedan var jag rastlös, så det fick bli en promenad.

Jag klädde på mig mycket kläder, det är ju rätt kallt ute, fem minusgrader och en del vind. Selma var lycklig (som vanligt) över att få komma ut.

Jag har ju fortfarande lite rädsla kvar sedan jag blev skrämd i mörkret för ett år sedan, så jag behöver vänja mig tillbaka till den där mysiga känslan av att springa i pannlampans sken.

Det gick faktiskt rätt bra. Jag kände mig hyfsat lugn. Men pulsen ökade så fort jag hörde ljud här och där. Jag intalade mig själv att det inte finns mer faror i mörkret än när det är ljus. Ren logik!

Vi traskade på. Närmare sex kilometer fick vi ihop och vi var ute nästan en timme. Det var kallt. Riktigt kallt och snöflingorna flög runt i pannlampans sken. Ganska mysigt faktiskt. Och det bästa var att få komma in och dricka en kopp te!

Vovven i pannlampans sken!