Gubbmöte igen!

I morse lade jag tid på att göra i ordning så mycket jag kunde i stallet så att det skulle gå snabbt och lätt att ta in hästarna när jag kom hem efter jobbet.

Så iklädd löparkläder tog jag in hästarna och stack sedan iväg på en löprunda med Selma. Det var precis i skymningen och vi fick springa några kilometer utan pannlampsljus. Så härligt!

Det var inte riktigt lika kallt som igår, mest för att det inte var så mycket vind, men det var i alla fall ett par minusgrader. Friskt och fint!

Vi sprang upp i Linneskogen och tog genvägen för att komma ut ovanför Torstorp. Fortfarande känns kroppen lätt, så lätt att förflytta. Jag vet inte riktigt vad som har hänt. För några månader sedan kunde jag knappt springa 5 kilometer utan att det kändes fruktansvärt jobbigt och asfalt var inget tänkbart underlag.

Nu känns kroppen lätt och hel och det smärtar inte någonstans. Så gött!

Vi sprang vidare på Tvååkersvägen mot Rolfstorp och styrde sedan in på banvallen. På något konstigt sätt gick det som bäst (högst tempo) att springa banvallen uppåt. En sträcka som annars brukar kännas mycket motig.

Och så hände det igen! Jag mötte en jäkla gubbe utan reflexer eller ljus! På banvallen, i skogspartiet där det var som mörkast! Vad är det för fel på dessa jäkla gubbar som inte syns? Är de ute efter att skrämma mig???Nej, det är de väl knappast, men det är så jäkla irriterande att jag hela tiden ska stöta på dessa!

Även denna gång upptäckte jag honom sent och rädslan spred sig som en isande känsla genom hela kroppen. Jag lyckades dock undvika att skrika rakt ut, utan hälsade tillbaka när han sa "hejhej". Jag lugnade ner mig snabbt och kom åter in i den härliga pannlampljus-bubblan. JAG KAN SPRINGA I MÖRKER - JAG ÄR INTE RÄDD!

Sista biten hem lyckades jag trampa i ett potthål som jag inte uppfattade i lampans sken och jag trampade rejält snett med min stackars vänsterfot. Jag skriver min stackars vänsterfot eftersom den har varit väldigt utsatt den senaste tiden.

När vi påbörjade renoveringen sprang jag in med mittentån i en kofot. Det har jag fortfarande lite ont av. Sedan ställde jag soffan på stortån på samma fot när vi flyttade in soffan i TV-rummet. Och så i fredags ställde jag en garderob på samma stortå. Och nu alltså en stukning. Jag har ännu inte sett någon svullnad, så jag hoppas att det inte blir några men av det.

På det stora hela var det jättehärligt att springa i mörkret ikväll. Oroskänslan försvann faktiskt när jag sprang jämfört med när jag gick igår och det känns riktigt bra! Av någon anledning tycker jag att det går bättre att springa när det är mörkt, backarna blir mindre jobbiga och tempot lite högre än vanligt.

Här är rundan: