Långt och segt!

Idag var min träningsvärk efter helgens motorsågskörande äntligen över, så jag tog med mig Selma ut på ett långpass. Till en början regnade det och var lite kallt och jag kände nästan direkt att kroppen rörde sig väldigt långsamt, nästan i slow motion.

Dock var även Selma seg. Hon sprang lös i skogen med sin husse flera timmar igår, så hon var nog rätt mör hon också. Så där fick jag ingen draghjälp...

Hela passet kändes segt och i backarna tog det nästan helt stopp. Sprang långsammare än jag går. Jag hade hela vägen tankar på att stanna och gå, speciellt efter 12 km och längre. Men jag tänkte först att jag i alla fall ska springa till grushålan. När jag kom till grushålan, tänkte jag att jag springer till 16 km och så går jag upp för sista backen.

När klockan plingade på 16 km hade jag nästan hunnit upp för hela backen och kände att jag faktiskt skulle klara den, så då kunde jag ju lika gärna fortsätta den sista kilometern jag hade kvar också. 17,09 km fick jag ihop och det tog nästan två timmar. Men det är inte snabbheten som räknas, utan sprungen tid när det gäller långpass.

Jag är iaf nöjd med att jag tog mig igenom det jobbiga passet och sprang vidare trots att kroppen bara ville stanna!

Vart är snön???

Halländska skogar i januari

Bästa löparvännen var såklart med!