Rullskidor i Falkenberg

Söndag är numera rullskiddag för mig och Älsklingen. Den här gången ville vi åka någon annanstans än där vi brukar åka. Så jag tänkte att det kunde vara fint att åka nedåt Falkenbergshållet och kustvägen där förbi Glommen och Olofsbo.

Vi parkerade vid minigolfbanan i Rosendal och så knäppte vi på oss rullisarna och drog iväg.

Först åkte vi på kustvägen. Det var rätt lugnt med trafik där och när vi kom till Glommen så blev det ju nylagd cykelbana. Riktigt fint!

Det var väldigt platt och lättrullat. Lagom mycket vind och solsken. Det var lite varmt med min tunna jacka på.

Längs med vägen fick vi syn på ett gäng alpackor. Inte så ofta man ser sådana! De är ju så himla söta!

Alpackor

De tyckte nog att vi var helknasiga:).

Lång fin cykelbana!

Vi stakade på och till sist var vi på väg att korsa industritågspåret. Men då talade jag om för Älsklingen att vi hade varit ute i en timme och hade lika långt tillbaka, så då beslutade vi oss för att vända.

Det var medvind tillbaka, men det kändes som om det lutade lite mer uppför. Det kan förklara varför det var så lättrullat åt andra hållet. Men vi höll ändå ihop rätt bra, tycker jag.

Dock så blev mina fötter väldigt stela, speciellt vänsterfoten och jag såg att den rullskidan lutade lite utåt. Jag försökte slappna av i foten, men efter 15 km började det göra ordentligt ont. Dessutom blev jag så stel att jag inte riktigt kunde parera med fötterna lika bra som annars.

I Glommen stannade jag och stampade lite för att få igång fötterna igen så jag kom lite på efterkälken. När vi återigen lämnade cykelbanan och åkte på kustvägen så var vägen lite svängig och plötsligt for min högerskida ner i gruskanten och vurpan var ett faktum! Jag försökte kasta mig åt sidan för att slippa landa på asfalten och landade istället i ett dike med huvudet nedåt. Jag låg där och sprattlade med skidorna i luften...

Det måste ha sett hysteriskt roligt ut! Det kom en bil och stannade. Två trevliga tjejer frågade hur det hade gått med mig. "Vi såg när du trillade", sa de och jag skämdes, bedyrade att det gått bra och tackade för omtanken. 

Efter att ha legat där i diket (som var ganska djupt, men som tur var utan vatten) och sprattlat ett tag insåg jag att jag var tvungen att ta av min skidorna för att komma upp igen. Så av med dem och sedan var jag uppe på vägen igen.

Sedan var det några sega och jobbiga kilometer kvar innan vi nådde bilen. Då var jag ordentligt mör! Drygt en halvmara på rullskidor känns i kroppen när man tidigare har åkt 13 km som längst. Men det känns ändå bra att överkroppen orkar med hela vägen. Det är mer att jag blir trött i hela kroppen och får svårt att hålla balansen och kunna parera på skidorna. Men det är ju en träningssak det också!

I bilen såg jag att byxorna gått sönder och att det blödde på knäet efter fallet.

Trasiga byxor och blodiga knän

Det kunde såklart gått mycket värre, så jag tyckte att jag hanterade den vurpan rätt bra ändå. Man lär sig mer och mer för varje gång och blir mer och mer stadig på skidorna. Och det går ju verkligen framåt med överkroppsstyrkan. Jag börjar mer och mer se fram emot att få köra Tjejvasan och framför allt så ser jag fram emot att få åka skidor på snö!

Men först ska Lidingö Tjejlopp springas! Bara en vecka kvar nu!

Dagens runda

Älsklingen har också fått upp farten och nu snittar vi strax under timmen per mil, vilket är jättebra! Då behöver man inte vara orolig för att några snören ska dras och att man inte får passera mållinjen där i Mora om några månader!