Lidingö tjejlopp race report

Igår var det så äntligen dags för första delen i min Tjejklassiker, Lidingö Tjejlopp. Jag tycker att jag har förberett mig bra genom att springa i den kupering som jag hittar här hemma och tycker att det har funkat rätt bra. Springer jag Obbhultvägen mot Åkulla stiger det rätt bra första kilometern och sedan har jag ju tacklat Flähultsbacken efter 4 km som är både lång och har ganska bra lutning. Samt avslutat med att springa upp i Obbhultskogen där det också lutar rätt bra.

Men på något sätt känns det som om det inte spelar någon roll hur man förbereder sig, för Lidingö är annorlunda. Helt annorlunda.

Emma och jag tog oss med bilen ut till Lidingö vid 12-tiden för att i lugn och ro hinna hämta nummerlappar och ta oss till starten. Det var inga problem att parkera, där var gott om plats, men det var väldigt mycket folk i rörelse. Det hade ju varit knattelopp på förmiddagen så det var väldigt mycket kryssande mellan barn och barnvagnar när vi gick bort till Grönsta.

Emma förbereder sig på Lidingövallen

På Grönsta var toaköerna enorma och vi var glada för att ha nyttjat bajamajorna vid Lidingövallen innan vi gick till starten. Vi bestämde en träffpunkt efter loppet och sedan stack jag in i startfållan, ca tio minuter före start.

Snart start!

Startskottet gick och jag höll mig på högerkanten för att kunna parera när banan smalnade av och första backen kom. Det gick lätt upp för backen, men pulsen steg ju ganska direkt och efter en sådan rusning är det svårt att hitta en rytm. Det gick upp och det gick ner, hela tiden, nästan aldrig platt.

Efter någon kilometer hade jag ett rejält håll i höger sida och det började bli riktigt tufft. Men jag slet på och bestämde mig för att jag ska minsann springa upp för Abborrbacken, vilket jag började med, men efter ca 200 m så tog energin i benen slut och pulsen var skyhög. Det var bara till att gå. Och jag förbannade den där backen som aldrig tar slut! BLÄ!

Efter det blev jag ännu tröttare och började också bli irriterad på att orken inte var där som jag ville och jag fick gå i flera uppförslut. Jag ville i princip spränga varenda backe efter det! Emma och jag döpte om Abborrbacken till "Abortbacken", då hon stavade fel när vi var på väg hem. Men det kändes så passande igår :).

När så Karins backe kom så trodde jag nästan att jag inte ens skulle komma upp överhuvudtaget eftersom benen i princip lade av helt. Men jag kämpade på uppför och sedan sprang jag i princip resten av sträckan. När jag såg utförslutet mot mål sprang jag på ordentligt och spurtade förbi flera stycken på väg in i mål!

Det var så skönt att få komma i mål och få sluta springa! Det var verkligen helt vedervärdigt att springa igår. Min enda tröst var att en mil inte är så fasligt långt iaf.

Jag minns inte att den sista milen var så hemsk förra året och jämförelsevis känns det som om det var värre att springa igår. 

Men det är en väldigt tuff bana och det är svårt att hitta en rytm när det är så kuperat hela tiden så egentligen gjorde jag nog ett rätt bra lopp ändå. Jag hörde att någon sa att man kan lägga på ungefär tio minuter på sin vanliga miltid och om det stämmer är jag nöjd med mina 1:05.

Jag fick ju min medalj och jag har klarat av den första delen i Tjejklassikern och det känns jättebra!

Snygga medaljen!

Efter loppet fick jag vänta i ca en timme innan Emma kom i mål. Hon startade ju en timme efter mig och sprang på ungefär samma tid.

Vi satte oss direkt i bilen och drog hemåt när vi var klara. Det gick förvånansvärt smidigt att ta sig från Lidingö och ner genom södra delen av Stockholm och vi körde på förväntad tid enligt GPS:en. Vi stannade endast en gång för toabesök. 

Strax innan kl 22 lämnade jag Emma i Varberg och kom sedan hem vid 22:15. Då var det rätt gött att få ställa sig i duschen och sedan gå och lägga sig! 

I morse var jag rätt trött och tog lite sovmorgon. Det behövdes verkligen! Det känns nästan som om man inte haft helg. Tur att veckorna går så snabbt att det snart är helg igen!