Läskigt tandläkarbesök

Efter jobbet var det dags att gå till tandläkaren för den årliga undersökningen. Ända sedan jag gick i högstadiet och en obehaglig tandläkare med håriga fingrar (han använde inte handskar) lurade mig att borra utan bedövning har jag avskytt att gå till tandläkaren. Och avskytt ännu mer att behöva borra.

Lyckligtvis har det inte blivit så mycket borrande de senaste åren, så nu övertalade jag mig själv att det minsann inte alls skulle vara farligt att gå dit idag.

De röntgade tänderna i vanlig ordning och så kom tandläkaren in och petade och kollade på tänderna. Han hummade lite och jag undrade vad som var på gång. Så talade han om att jag hade ett hål i min visdomstand i höger underkäke. VE OCH FASA! -Ska vi ta det med en gång? frågade han och jag sa först nej. Tänkte att jag inte fixade det idag. Men så tänkte jag att det är ju ännu värre att behöva vänta på en tid och ha det framför sig. Så jag gick med på det mot att de bedövade allt som gick att bedöva.

Sagt och gjort. Jag låg där och skakade i tandläkarstolen medan tandläkaren bedövade, borrade och grejade. FAN, vad jag hatar det! Men det gick ju faktiskt rätt bra ändå. Det kändes ju inte alls, så det värsta var egentligen bedövningen och ljudet.

Jag överlevde alltså och gick därifrån på darriga ben med ett ansikte som kändes halvt lamt.

Så när jag kom hem fick jag hålla mig till flytande föda, för att inte riskera att bita mig i tungan eller kinden. Smoothie fick det bli och det gjorde ju inget, för det är ju rätt gott :)

Mumsigt!

Sedan kunde jag ju inte låta bli att springa en runda. Förra veckan sprang jag ju i blindo, då en av mina kontaktlinser gick sönder och jag inte hade någon extra och inte ville springa med glasögon. Jag såg skarpt ungefär en meter framför mig.

Så jag tänkte att idag får jag testa att springa med bedövning. Inte förrän jag nästan var hemma och benen började kännas egendomligt trötta insåg jag att det kanske inte var så bra att springa med bedövning.

Jag avbröt och gick sista 500 m hem och sedan kände jag mig lite lätt yr när jag gav hästarna vatten. 

Vet inte om det berodde på bedövningen eller på att jag var lite låg på energi, men benen var rejält trötta. Kanske var det gårdagens rullskidpass som gjorde sig påmint. Det kändes iaf bra att springa tills jag kom till en backe efter sex kilometer. Så det var nog inte så farligt!