Helg i Björnrike!

För någon vecka sedan bokade Älsklingen och jag en stuga i Björnrike. Torsdag till söndag. Vi skulle möta upp Christoffer och Hanna som redan var där så att Älsklingen hade någon att åka utförs med. Själv hade jag längdskidorna med mig och såg ett fyra dagars träningsläger framför mig.

För att få ut så mycket skidåkning som möjligt av resan beslöt vi oss för att köra upp under natten till torsdagen. Det hade varit en mycket bra idé ifall vi hade slutat jobba vid lunch och sovit några timmar innan avresan. Nu blev det inte så. Älsklingen var hemma 21:30 och fram tills dess for jag runt med den sista packningen och fixade allt som behövde fixas inför resan.

Vid 22-tiden kom vi iväg och körde Selma till Läjet där hon skulle spendera helgen. Tyvärr fick vi inte tag i någon stuga som tillät hundar.

Så 22:30 lämnade vi Läjet och drog norrut. Älsklingen körde hela vägen (envis som ett troll). Jag sov några få timmar, mest orolig slummer. Litade inte helt på att han skulle följa GPS:ens förmaningar...

Det var rätt bra att köra på natten eftersom det i princip inte fanns någon trafik där ute på vägarna. Inte en massa idioter som ska köra om till varje pris trots blankis på vägen och inga köer bakom folk som inte vågar köra i vinterlandet.

Någonstans mellan Mora och Sveg började temperaturen att sjunka ordentligt och det började frysa på rutorna på bilen. -30 stod bilens temperaturmätare på! Sådan kyla har nog jag aldrig upplevt tidigare!

Men fint var det! Månsken och snö!

Månsken och vinterland

När vi äntligen kom fram till Björnrike vid 8-tiden på torsdags-morgonen så hade temperaturen stigit till -19, vilket kändes helt ok.

Vi bjöds på frukost och sedan drog vi ner till receptionen för att kolla ifall vi kunde få stugan lite tidigare än kl 15 som var utlovat. Och det kunde vi! Jippi!

Älsklingen hämtade ut sina skidor och liftkort, jag lämnade in mina skidor på proffsvallning.

Så fort vi kom in i stugan gick Älsklingen och lade sig (eftersom han inte hade sovit sedan kl 06:00 dagen före). Jag kollade runt lite i stugan som hade det mesta man kan tänkas behöva. Jag blev riktigt nöjd när jag hittade ett våffeljärn! Jag hade ju varit sugen på våfflor ett bra tag!

Utsikt från stugan!

Jag kände ingen ro till att sova utan slängde istället på mig kläder och tog med mig skidorna upp till spårcentralen. Det gick verkligen uppför! Jag tänkte att det inte var så långt, vilket det inte var, men det gick ju spikrakt uppåt! Men efter en stunds slit kom jag så äntligen fram till spårcentralen!

Det var fint väder och bra före! Jag tog mig an det längsta spåret, 7,5 km. Det gick först utför ganska mycket och varje utförslöpa avslutades med en skarp kurva, där många spårat ur så det var omöjligt att hålla sig på benen.

Brant även i skidspåret...

Efter utförslöporna gick det uppför. Det fastnade lite snö under skidorna som gjorde föret lite trögt. Inte helt nöjd med proffsvallningen, men å andra sidan steg ju temperaturen från ca -15 till -2 så det var ju inte helt lättvallat.

Efter klättringen hittade jag förbindelsevägen till Vemdalsskalet och följde den ett tag.

Mot Vemdalsskalet

Det var väldigt fint där uppe i spåret!

Utsikt!

Mer utsikt!

När jag kört ca 2 km på det spåret började det plötsligt luta väldigt mycket utför och jag insåg att det skulle bli väldigt mycket uppför ifall jag valde den vägen. Nattens brist på sömn började göra sig påmind, så jag valde att vända tillbaka och köra klart 7,5 km-spåret istället. Så jag fick ihop drygt en mil den dagen.

När jag kom tillbaka till stugan satte jag igång bastun, gick ner till ICA och handlade lite, slängde ihop lite våffelsmet och fixade våfflor när Älsklingen kom tillbaka från backen. Gott!

MUMS!

På kvällen åt vi jättegod mat på restaurang och Älsklingen drog vidare på "efterfest" medan jag traskade hemåt och rasade i säng. Det var längesedan jag var så trött! Somnade med en gång och sov som en gris så gott som hela natten!

Nästa dag vaknade jag utvilad och tog den här gången bilen till spårcentralen. Körde den här gången två varv på 7,5:an. Blev hungrig och åkte hem och tog lite lätt lunch. Sedan hittade jag inte orken till att ta mig ut igen. Det var rätt blåsigt och svåråkt.

Tredje dagen (igår) körde jag ett varv på 7,5:an på förmiddagen, sedan åkte Älsklingen och jag bort till Vemdalsskalet och spårcentralen där. Det var riktigt oväder igår. Blåsigt och snöfall. Vi drog ut på 1-milsspåret. Det började uppför, men det var inte lika slingrigt och svängigt som spåren i Björnrike. Det var faktiskt mycket mer lättåkt, tyckte jag. De utförsbackar som kom var väldigt snälla. Dock var det lite svårt före pga nysnön. Älsklingen fastnade med skidorna och vurpade raklång ner i snön. Slog i ett revben i fallet, men körde vidare.

Vurpa!

Vi åkte vidare på milspåret och det var verkligen jättefint! Fin natur, mycket att titta på. Tyvärr dålig sikt, annars hade vi haft en fantastisk utsikt också. De sista kilometerna började det snöa ännu mer och det kändes som om man fick ett ton snö i munnen. Bara till att stänga:). Men ändå en härlig runda och ett bra avslut på helgen.

Vi hade tänkt åka lite skidor även idag, men kände oss rätt nöjda efter gårdagen och satte istället klockan på halv sex och kom iväg i bra tid hemåt. Det kändes rätt lagom att vara iväg fyra dagar. En vecka blir lite långt, tycker jag. Lättare att komma iväg och få häst-, hus- och hundskötare när man inte är borta så länge.

När vi körde ner från Björnrike mötte vi två danskregade bilar som inte kom upp för backen, Det hade ju snöat lite på natten och de hade förmodligen inga dubbdäck. Hela vägen tog de upp... 

Idag var det mer trafik. Framför allt norrut. Vi mötte en bil i en kurva som fick släpp, men lyckades hålla sig kvar på sin sida! Och så var det massor med idiotomkörningar. Det var visst en olycka på E45:an och det är inte svårt att gissa varför. Idioter i trafiken!

Vi kom iallafall hem helskinnade, fick mat när vi hämtade Selma och nu har vi packat upp allt, börjat få upp värmen i huset och kan snart gå och lägga oss för att snart börja på en ny vecka! Utan snö...