Söndagsrunda i snön med Kallis

Idag kom jag igång bra på morgonen! Jag vaknade kl 6, sedan låg jag och läste ett kapitel i "Den inre ryttaren" och lyssnade på två avsnitt av Horse In Mind:s julkalender. Ja, det är mycket fokus på mental träning just nu, men det är också något som jag ser ger effekter!

Att vara på ett bra mentalt plan är oerhört viktigt med en sådan känslig häst som Kalle. Om jag visar minsta rädsla känner han det direkt och blir själv osäker. Jag har också läst att hästar inte kan skilja på ifall ryttaren är rädd eller arg, utan den tolkar båda känslor likadant. Om det stämmer eller ej ä såklart svårt att bevisa, men jag försöker ändå tänka att om det nu är så så ska jag agera utefter den tesen.

De senaste ridpassen har varit på trygga rundor, i våra trygghetszoner, som en bra början på igångsättningen. Jag tänkte tidigare i höstas att varför ska jag variera rundor med en häst som hatar variation. Så jag började rida två olika rundor för att få honom trygg på dem. Nu har jag tänkt om igen. Jag vill ju kunna rida vilken runda som helst när jag känner för det med honom och då är det kanske bättre att vi lär oss att hantera de läskiga saker som kan uppstå på en runda.

Så idag gick vi utanför vår trygghetszon och istället för att svänga upp mot Attas, svängde vi ut på Obbhultvägen ner mot Landbonnas. Ett väldigt läskigt ställe, enligt Kalle. Först ville han inte alls gå åt det hållet. Han vände lite och krånglade, men jag vände tillbaka honom och fick honom att gå framåt. Mycket bra. Utan att bli irriterad eller rädd, jag behöll bara mitt lugn och lät honom gå så långt han vågade. Halvvägs ner i backen blev det tvärstopp igen. Han stod och tittade på utsikten, men var väldigt spänd och ville inte gå fram.

Jag valde då att, istället för att gå på honom mer och börja bråka med honom, sitta av och i lugn och ro gå ner för backen. Lite obehagligt var det för mig eftersom det var rätt halt och ridstövlarna inte har det bästa mönstret, men annars gick det bra. Kalle fick gå i lugn och ro förbi vad det nu var han tyckte var så läskigt, han fick stanna och titta och sedan gå vidare. När vi hade kommit ned för backen hade han slappnat av och lugnat ner sig. Vi promenerade vidare tills jag hittade en snöhög som var tillräckligt hög och stabil för att jag skulle kunna använda den som pall.

Det kändes väldigt bra att lösa problemet såhär. Jag behövde inte bli upprörd, jag behövde inte tvinga Kalle till någonting, utan han kunde gå i lugn och ro och slappna av. Någon kanske tycker att jag lät Kalle vinna genom att sitta av, men det handlar inte om att vinna eller förlora, och vad var det Kalle skulle ha vunnit genom att jag satt av? Som jag ser det vann vi båda två lugn, ro och trygghet.

Vi travade upp i backen mot grushålan, han var lite trög, underlaget kanske inte var det bästa, eller så var han bara inte på hugget idag. Allt gick bra ner i grushålan och vi kunde traska vidare bland snötäckta tallgrenar, så stämningsfullt!

Framåt i snön!

Hungrig Kalle

Det blev trav upp ur grushålan och sedan vände vi upp mot Skattagårdsskogen. Där hittade han framåtviljan igen och galopperade på upp för första backen, sedan tog vi det lite lugnt förbi stugan coh sedan blev det trav och därefter galopp hela vägen till den långa nedförsbacken. Han var så mysig och fin att galoppera på. 

Finaste Kallisen!

När vi skrittade hem var grannens stora hund ute på vägen och den blev han lite rädd för, men som tur var kallade de in henne, så sedan kunde vi passera där förbi lugnt och tryggt, även om Kalle är lite spänd just där. Men han gjorde ingenting och sedan bad han om långa tyglar, vilket han fick.

Som avslutning skrittade vi hem över åkern för att slippa den skymda kurvan på vägen, jag tycker det är svårt att höra bilarna nu när snön dämpar alla ljud och det är inte kul om man får en bil bakom sig och en framför sig precis i kurvan. Skritten på åkern gick bra och han kändes avslappnad.

Han var väldigt lugn och fin i munnen idag och jag försökte också var mjuk, men stabil i mina händer för att erbjuda ett bra stöd. Det verkade han gilla.

Saker och ting känns allt bättre med Kalle nu och det känns som om det är nyttigt för honom att komma ut i naturen. Jag tycker att han bygger mer och mer mod och det är ju någonting jag kan ta med mig sedan till våren när det blir dags att börja rida på banan och i ridhuset igen!