Operation - check!

Sådärja, nu har jag kommit hem från sjukhuset och min operation i handleden. Klockan ringde 04:30 i morse och vi började med att tvätta mig en sista gång i Descutan innan Magnus fixade alla morgonbestyr med hästar och hundar.

Sedan körde Magnus mig till sjukhuset och jag letade mig in till dagoperationsavdelningen. Det är alltså första gången jag genomgår en operation så jag hade ingen aning om vad som väntade. 

Efter att ha stått en stund i kö till receptionen blev jag inkallad på Covid-test. Det var en för jävlig upplevelse, men sköterska lovade att det var det värsta jag skulle uppleva idag. Lät märkligt tyckte jag, de skulle ju in och bryta upp min skadade arm och sedan skruva ihop den...

Jag fick sedan gå in på väntrummet för själva operationen, fick byta om till världens största Landstingsskjorta och märkliga strumpor och sedan lägga mig på en säng. Jag fick prata med kirurgen som skulle laga mig och lite annan personal. De verkade tycka att det var märkligt att jag endast hade fått Alvedon som smärtlindring och jag fick bekräftat att det gör VÄLDIGT ont att gå runt med en fraktur som jag har gjort i fyra långa dagar och nätter. Det är alltså inte jag som är mesig, utan det har gjort JÄVLIGT ont.

I alla fall så fick jag en hel burk med diverse smärtstillande och sedan ett sista toabesök innan jag fick gå in till operationssalen. Där fick jag lägga mig ner, narkossköterskan och en till pratade med mig medan de satte kanyl och gav mig lugnande. De frågade ifall jag märkte något och jag kunde inte riktigt svara på det, då upptäckte de att kanylen inte satt sig rätt och fick ändra plats på den.

Sedan såg jag att gipset var borta från min arm, minns inte så mycket mer än att jag drömde och hittade en jäkligt smart lösning på ett problem när jag plötsligt vaknade till igen och de meddelade att jag var klar. Vad det var för problem jag hade löst kom jag naturligtvis inte ihåg....

Klockan var tio när de rullade tillbaka mig till salen igen. Där fick jag ligga ett tag. De ville ha mig till att äta, men jag var inte intresserad. Jag var nöjd med lite vatten. De försökte propsa på att jag skulle dricka något med smak, typ saft, men jag avböjde.

Kirurgen kom tillbaka och talade om att operationen gått bra, han hade opererat in en platta och allt ser bra ut. Gipset får jag ha kvar i två veckor, sedan tar de både gipset och stygnen och därefter skickas jag till en arbetsterapeut för att börja min rehab. Om sex veckor får jag börja belasta och om tre månader ska jag kunna belasta helt. Om jag är en "vanlig" människa utan särskilt mycket träningserfarenhet, tänker jag. Men jag är ingen "vanlig" människa. Jag är en människa med mer än tio, närmare femton års träningserfarenhet. Jag är en människa som är starkare än medelmänniskan. Jag är en människa som har en målmedvetenhet som många saknar. Så jag ska göra ALLT som jag kan göra för att komma tillbaka snabbare! Såklart utan att överanstränga mig!

Just nu är min opererade arm helt bortdomnad, men så snart den "kommer tillbaka" ska jag börja med cirkulationsövningar fem gånger om dagen. Så nu kommer jag alltså att avsluta 2021 med målmedvetna cirkulationsövningar och inleda 2022 med rehabövningar som ska ta mig tillbaka så snart det går!

Cirkulationsövningar de närmsta 2 veckorna

Till sist fick jag gå upp på toa och efter det hjälpte sköterskan mig att klä på mig mina egna kläder. Jag ringde Magnus, gick förbi apoteket och köpte riktiga smärtstillande tabletter. Medan de som hjälpte mig vid operationen sa att jag skulle köra på rejält med smärtstillande morgon och kväll, varnade apotekaren mig för att jag kunde må dåligt av dem... Men jag är fruktansvärt trött på smärtan nu, så jag tar hellre lite illamående än den jävla smärtan!

Magnus hämtade upp mig med lastbilen. Jag är så tacksam för att den mannen finns i mitt liv! Han ställer alltid upp! Nu får han sköta mina hästar och allting annat. Laga mat, elda, bära saker som behöver bäras osv!

När vi kom hem fixade jag lite frukost till mig själv och en kopp te och nu blir det ryggläge i soffan igen. Tillsamman med bästa gose-taxen.

Mitt nya blåa gips!

Livet känns mycket bättre nu. Kanske för att jag slipper smärtan. Kanske för att jag nu vet vad som krävs för att komma tillbaka till livet, till hästryggen!