Idag for jag ner till Helsingborg för att springa Göteborgsvarvets seedningslopp. Jag hade ingen riktig koll på formen just nu, det har ju inte blivit jättemånga intervallpass i vinter. Men min plan var att orka hålla 5:30-tempo hela vägen, så jag ställde in min VP (Virtual Partner) på Garminklockan på det tempot.
Till en början regnade det lite, tillräckligt mycket för att fötterna skulle bli blöta under uppvärmningen, men när vi ställde oss på startlinjen började det klarna upp och det blev faktiskt lite sol också.
De fyra första km lyckades jag hålla tempot, trots en massa kryssande förbi folk som inte riktigt fattat det där med att man håller till höger om man inte "kör om". Inte ens när några tjejer precis bakom mig påpekade det på ett ganska fint sätt hände något. Hopplöst.
Andra varvet kändes stigningen första (6:e) km väldigt tung och tempot sänktes ytterligare. Som sämst var jag nere på 5:57. Men när jag passerade 8km-skylten tänkte jag att nu jäklar ska jag se till att gå under 57 iaf. Så jag försökte höja tempot, segade mig ner åt 5:40 igen och det funkade.
Mindre än 100 m från mål såg jag i ögonvrån hur en tjej höll på att gå förbi mig, då kröp tävlingsdjävulen fram och på något sätt lyckades jag öka tempo, lägga på en ordentlig spurt och dra förbi fyra tjejer till! Så jäkla gött! Klockan stannade på 56:24, vilket också blev den officiella tiden, så det är jag nöjd med. Nästan en minut snabbare än förra året.
När jag kom hem väntade lyxig söndagsmiddag och lite sällskap av Elinore, Jocke och Loke. Älsklingen var sugen på att cykla, vilket jag också varit ett tag, så jag tänkte att det kunde vara bra återhämtningspass efter löpningen.
Vi körde över Brännhult och in på en grusväg mot Nedre Lia. När vi var nästan i Skällinge spanade vi på ett hus som snickaren pratade om igår avseende hur fönsterfoder och läkt såg ut. Det var riktigt snyggt. Så får det bli här också! Det blev särskilt tydligt när vi lite senare åkte förbi ett annat hus som hade det andra alternativet. När vi såg hur det såg ut så var valet enkelt:).
När vi var i Skällinge var planen att köra mot Rolfstorp och sedan över Djurarp hem. Men så fick Älsklingen en idé om en "genväg". Det såg bra ut till en början, härlig grusväg och nedförslut. Sedan kom det en gärdsväg som var så gott som oframkomlig. Det såg ut som om någon hade kört med ett fordon med larver och det var så ojämnt och mjukt att det knappt gick att ta sig fram. Till sist kom vi fram till en grusväg. Men den grusvägen ledde inte dit jag ville, utan vi kom istället ut mellan Skällinge och Valinge så vi fick cykla över Säm hem. En omväg på ca en mil... Skönt när man har sprungit en mil tidigare på dagen...
Jaja, det är iaf aldrig tråkigt att cykla med Älsklingen för man vet aldrig vart man hamnar:). Kul att träna tillsammans också. Hoppas det blir mer sådant framöver!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar