Varför springer du jämt?

Hur ofta får man som löpare inte den frågan? Eller andra kommentarer som "är det någon som jagar dig?", "hur orkar du?" osv. Jag brukar skratta åt folk och säga att "jag springer för att jag kan". Ja, så enkelt är det faktiskt. Numera.

Jag har sprungit lite sporadiskt tidigare i mitt liv, men lade av när jobbet och hästarna tog för mycket tid. När min pappa gick bort för snart två år sedan tog jag upp löpningen igen. En orsak var att jag kände att jag behövde gå ner i vikt och orka mer, samtidigt som jag var rastlös för att jag inte höll på med hästarna i samma utsträckning.

Jag sprang under sommaren 2011 och sedan blev det mer sporadiskt under hösten och den värsta renoveringstiden. Men när vi äntligen kunde flytta till gården fick jag återigen tid att lägga på löpningen och jag har varit igång sedan dess, förutom under min skadeperiod sommaren 2012, då jag cyklade istället.

Till en början var jag väldigt fokuserad på viktnedgång, tider osv, men jag har börjat släppa det där lite nu. Jag har börjat inse att jag inte kan hålla på att jämföra mig med andra och känna att jag är värdelös för att jag inte kan hålla samma tempo som andra personer (som har betydligt flera träningstimmar bakom sig).

Nu springer jag för att det är kul, för att må bra, för att sova gott om nätterna och för att jag kan. Det finns inte mycket som gör mig så frustrerad som att vara sjuk eller skadad och inte kunna springa. Och jag vet att jag ifall jag råkar ut för någonting som gör att jag inte kan springa mer så kommer jag att ångra att jag inte sprang mer när jag kunde. Det är en ganska skön känsla att kunna springa några kilometer och känna att det är skönt och inte sådär äckligt jobbigt som det var i början (och som det fortfarande kan vara när man har en dålig dag).

Tyvärr blir man som löpare ofta ifrågasatt eller idiotförklarad av personer som inte springer eller rör på sig överhuvudtaget. Att jag tycker det är kul att springa betyder inte att jag ser ner på andra som inte delar min åsikt. Jag tycker det är upp till var och en, men det är helt klart provocerande för många människor om man pratar om sina löprundor eller lopp man ska springa/har sprungit.

Att vissa människor blir provocerade av löpare kan också gestalta sig i form av nedtryckande kommentarer till de som försöker komma igång. När någon undrar hur lång tid det tar innan den där känslan kommer när det bara känns skönt att springa är det många som snabbt förklarar att det aldrig kommer att hända. Detta tycker jag är så fel! Hur kan man trycka ner en annan människa för att den har tagit sig upp ur soffan när den personen dessutom är som mest sårbar och förmodligen ställer frågan pga motivationsbrist??

Är det inte bättre att peppa den personen och säga att det snart kommer att hända och att det då kommer att vara värt varje minut av självplågeri? För det är oftast inte särskilt kul eller skönt att springa de första gångerna/veckorna/månaderna när kroppen inte fattar vad man håller på med och bara protesterar. Jag avstod länge från löpning pga att jag tidigare råkat ut för grym träningsvärk, men när jag väl började igen kände jag inte av det alls. När man väl har tagit sig igenom de första jobbiga dagarna/veckorna/månaderna så kommer belöningen, den där känslan av att ha en lätt kropp som kan springa den där rundan man brukar springa utan att dö av andnöd.

Precis så känns det för mig. Jag befinner mig nu i ett tillstånd där det är skönt att springa och jag faktiskt tycker att det är kul. Jag har haft många rundor med håll, ont överallt, utan ork och en känsla av att bara vilja lägga ner, men till sist blir det skönt och kul att springa och då vill man inte göra något annat.

Jag hoppas att jag ska kunna springa länge i mitt liv. Löpningen gör så att jag orkar mer på jobbet, jobba mer i skogen och sköter min skog bättre, vilket leder både till en finare skog och så småningom bättre inkomster på den (om det inte kommer en massa stormar och förstör allt). Löpningen gör mig också till en bättre ryttare. Löpningen gör mig glad. Löpningen håller mig frisk.

Det är väldigt kul att nu, efter ca två års regelbunden träning märka skillnader. Jag bor ju i en ganska kuperad miljö och kan inte lämna gårdsplan utan att råka ut för uppförsbackar. Till en början gick jag i uppförsbackarna. Orkade inte springa. Tyckte att det var jobbigt att de sista 500 meterna hem har en stigning på ca 25 meter. Jag gruvade mig för varje uppförsbacke som kom i min väg och försökte hitta rundor som inte var fullt så kuperade. Jag hatade verkligen uppförsbackar. Numera märker jag inte av backarna så mycket längre. Visst sänker jag farten och höjer pulsen, men det är inte en lika stor grej längre, utan jag bara springer, tänker på annat och så har jag klarat den där backen. Det är verkligen en jätteskön känsla!

I år har jag sprungit ganska många lopp och har nu tider att förbättra till nästa år. Att förbättra tiderna är inte huvudmålet, utan det är att fortsätta att hålla mig skadefri, men jag är lite irriterad över att det ska vara så svårt att springa milen på någon annan tid än 57 och någonting.

Nästa år väntar en ny utmaning i form av Lidingöloppet, som jag redan har börjat träna till så smått. Göteborgsvarvet kommer också att avverkas och förmodligen alla de där sommarloppen som jag har sprungit i år. Prinsens minne halvmaran kommer definitivt att stå på planeringen!

Jag tror inte att jag kommer att bli någon maratonlöpare på sikt, jag tycker verkligen inte om smärta eller att plåga mig själv. Jag tror inte att jag kommer att bli en jättesnabb löpare, men det hade varit kul att någon gång kunna springa milen på 50 minuter. Det är mer en dröm än ett mål. Kanske kan jag nå dit med hjälp av GIF-tjejerna?