Duktig Kallis på uteritt!

Idag var det dags för Kalle att få komma ut på en uteritt igen. Han har ju varit väldigt energisk och vaken på sin omgivning den senaste tiden, så jag var allt lite spänd för detta. Jag hade faktiskt riktigt svårt att slappna av, vilket inte brukar göra en energisk och vaken häst mindre energisk och vaken precis.

För en gångs skull när jag skulle hämta honom så stod de alla tre nära grinden, men jag skulle gå in i extrahagen och öppna åt Magnus som skulle hämta riset som han hade sågat ner när vi stängslade, så när jag gick dit kom naturligtvis de tre nyfikna grabbarna och undrade vad jag pysslade med. Och sedan var de inte så intresserade av at traska tillbaka till grinden igen. Kalle kan vara lite motvillig till att lämna kompisarna i hagen, men det är bara fram till grinden. När vi har passerat den går han på som han ska.

När vi gav oss ut fanns det lite saker att titta på, bland annat en traktor som harvade en av våra åkrar, men den skulle vi inte passera så det var lugnt. Han var mest rädd för gräsklipparroboten faktiskt.

Vi kom upp till Obbhulvägen och då skulle han krångla lite där, som han gjorde sist jag red åt det hållet. Han hoppade in i slänten, men sedan gick han åt det håll jag ville, vilket för dagen var västerut. Det var väl det håll han också ville, så det var inte så svårt att övertala.

När vi kom runt Kurasvängen hade det släppts kor i hagen till höger. Kor som han inte har sett innan. Han stannade till för dem och tittade på dem, men valde faktiskt att gå framåt när jag bad honom. Det var egentligen bara två gånger som han vägrade gå men då löste vi det direkt genom att göra en volt och gå framåt igen.

Sedan var det nya staket och tunnelväxthus vid Ödgården, men de passerade han också, han kikade på dem, men gick på framåt, så duktig! Så bra att han inte reagerade sådär kraftigt som han kan göra ibland när han liksom bara slänger sig eller vänder!

Som sagt hade jag svårt att slappna av och satt och höll krampaktigt i fegremmen i princip hela rundan, men i efterhand kan jag konstatera att jag inte hade behövt det alls. Han gjorde inte en enda vändning eller slängning åt sidan. Han stannade till på ett ställe till, men där övertalade jag honom rätt så snabbt och efter det ville han i princip trava hela vägen. Han fattade till och med spontangalopp på ett ställe även om han var rätt spänd.

På vägen hem skulle vi passera de där korna igen och denna gång började de att springa mot oss och var lite "sjaniga" som min far skulle ha sagt, dvs de var lite tokiga och hoppade och hade sig. Jag själv tyckte det var rätt obehagligt för jag tycker att kor är så oberäkneliga och de går inte att skrämma. Det var ändå en flock på tio-femton djur, lite kalvar och en stor maffig tjur. Så jag tänkte att de där kan ju spränga stängslet om de vill och då vill jag inte sitta på Kalles rygg. Så därför hoppade jag av honom och så gick vi resten av rundan hem. Kalle brydde sig för övrigt inte ett dugg om att korna sjanade sig! Så himla lugn och fin idag!

Jag var verkligen nöjd med honom och det är kul att kunna rida ute på ett bra sätt och att han har en fin framåtbjudning. Jag hade egentligen tänkt att rida en annan, lite längre runda, men när han var så himla duktig tänkte jag istället att jag ville göra det lätt för honom. Så att det blir en positiv upplevelse. Och det kändes som rätt beslut.

Det är fantastiskt kul när jag slipper bråka för mycket med honom och det blir ju bättre både för mig och för honom när vi är överens om saker och ting.

Torsdag blir det träning för Charlotte igen så då hoppas jag att vi ska kunna rida hela vägen till ridhuset, det var rätt länge sedan vi gjorde det senast. Men om han håller sig som han var idag kommer inte det att vara några problem.

Han är en väldigt charmig häst, trots sina mindre bra sidor, just nu överväger de positiva sidorna betydligt! Jag ville ju ha en häst som är framåt och har arbetsvilja, det har han i massor, jag ville ha en gosig och kontaktsökande häst, det är han definitivt. Han är så himla påhittig, vilket gör att jag liksom bara skrattar åt honom. Som idag när han välte ut den lilla hinken med vatten som jag hade när jag svampade av honom. Den kunde jag ju såklart inte ställa i närheten av hans nyfikna näsa ostraffat :). Han ska alltid bita i grimskaftet när jag tar på honom grimman och han pysslar med lite allt möjligt, fast han biter aldrig hårt för att skada någon människa, däremot är han ju rätt hårdhänt mot stackars Bosse som är täckt med märken efter Kalles tänder...

Jag har haft honom i nio månader nu och jag känner mer och mer att vi kommer bra överens och det ger mig mer och mer tro på att vi snart kommer att vara ett riktigt bra ekipage tillsammans! Sedan är det inte en spikrak väg, det vet jag. Det går upp och det går ner, denna vecka verkar det mest vara upp.

Nio månader är en ganska kort tid. Dessutom har jag nog bara fått se hans rätta jag de senaste fem månaderna där jag har fått kämpa med hans vilja och hans upptåg. Men jag upplever mer och mer att han liksom rättar sig i ledet, eller snarare lyssnar på vad jag försöker säga och han blir en trevligare och trevligare ridhäst för varje pass.

Sen är han ju så bedårande söt!!!

Kalle sötnos!