Äntligen hoppning med Kalle!

Nu har värmen slagit till ordentligt här på Västkusten! Igår hade vi runt 28 grader större delen av dagen. Bosse hade lyckats dra av vänster framsko, en av hans skor som inte satt så löst, så hoven blev helt trasig. Så trist! Men gött att hovis kom och fixade det med en gång så att han är redo för att fortsätta ridas!

På kvällen när vi hade ätit, sent som vanligt tvingade jag med mig Magnus till att gå och bada med hundarna och även Kalle fick följa med. Jag hade planerat att rida honom, men tyckte att han kunde få gå en runda istället så kunde jag rida i morse, innan värsta värmen.

Kalle var lite seg på vägen hemifrån i vanlig ordning, men när vi gick mot grushålan där han inte gått tidigare ökade tempot lite och han traskade på fint.

Vi har så mycket insekter just nu, framför allt stora äckliga myggor och knott, men tyvärr så har de jäkla blinningarna gjort intåg i våra liv också. De är verkligen hatobjekt nummer 1! Så det var lite jobbigt att gå och hela tiden bli biten av än det ena och än det andra odjuret.

Men vi lyckades i alla fall ta oss till grushålan och dess vatten. Klockan var närmar halv 11 så vi var ensamma där. Selma fick springa lös och bada lite, hon är ju klippt, så hon är inte riktigt lika badsugen längre, men Nelly njöt av det svalkande vattnet.

Kalle var väldigt tveksam till vattnet, han hittade gräs att äta nära vattenbrynet, men fnyste hela tiden åt vattnet. Dock fick jag honom närmare och närmare och två sekunder efter att bilden nedan togs gick han i vattnet och började stampa och såg ut som om han ville lägga sig ner... Jag fick fiska upp honom igen, för jag blev lite rädd att han skulle komma för långt ut och sjunka i sanden. Men kul att han gick i till sist, han blev kanske inspirerad av hundarna :).

Nyfiken kille!

Det var inte lätt att somna igår i denna värme, jag ställde upp sovrumsfönstret för att få in luft och strax efter kl 4 i morse blåste det så mycket att saker höll på att blåsa ut, vilket gjorde att jag var tvungen att gå upp och stänga. Sedan var det omöjligt att somna om igen så jag gick upp vid sex-tiden för att rida Kalle ett pass i paddocken.

Jag trodde att det skulle vara svalt och skönt ute, men redan då var temperaturen uppe över 25 grader! Så det blev väldigt svettigt och varmt, men vi kämpade på!

Kalle var så himla fin idag! Inte ett enda spöke såg han i paddocken, så himla skönt! Han tittade till lite smått på någon grej, men hans reaktion var inte mer än att han vred lite på örat! Som om han gjort slut med alla spöken! Det gjorde att vi kunde nyttja hela paddocken i samtliga gångarter.

Han var dessutom så fin i munnen! Han bråkade inte en enda gång! Tungan hölls i munnen och det gick verkligen att rida honom ordentligt! Han lyssnar på skänklarna i sidled och ja, det var bara jättehärligt att få sitta på hans rygg!

Vi har inte hoppat med någon reda sedan i höstas egentligen. Eller sedan jag trillade av i ridhuset innan jul när han stannade på ett litet kryss. Då beslutade jag mig för att avdramatisera allt vad bommar och hinder heter för honom och sedan dess har vi främst jobbat med bommar på marken. Vi har hoppat någon enstaka 5½:a på låg nivå.

Idag hade vi 5½:an uppställd, vi hade 4 travbommar på ena långsidan och ett kryss på varje diagonal. Jag har varit lite nervös för att hoppa honom. Jag har många hjärnspöken kvar, fast att jag känner mig i princip 100% trygg i hoppningen med Bosse. Jag får föreställningar om att han ska hoppa jättehögt eller stanna eller något.

Men idag kände jag att han var så avslappnad och mottaglig så jag bestämde mig för att strunta i mina hjärnspöken och travade mot ena krysset. Han travade lugnt över det och fattade galopp, vi saktade av och travade mot nästa kryss. Sedan lät jag honom galoppera mot nästa kryss och den känslan jag fick  mot hindret var så underbar!

Jag kände flera språng innan att här kommer vi rätt, han taxerar så himla fint mot hindren, vi kommer till en jättebra avsprångspunkt och så hoppar han så himla mjukt och fint! Jag fick en känsla av total trygghet mot hindret och jag kände igen den känslan från när jag provred honom första gången för närmare ett år sedan.

Efter hindret fortsätter han, landar i rätt galopp, bara till att rida på nästa hinder, han landar i balans, galopperar vidare i balans och allt känns så himla enkelt! Jag kände att det är det här som är hans grej, att hoppa! Han gör det så enkelt! Det känns nästan som om det är är helt utan ansträngning också, så häftigt!

Vi fortsatte med 5½:an där han gjorde ett högt språng första gången. Men när han gör sådana språng så gör han det så mjukt att det är så himla enkelt att hänga med och efteråt fortsätter han bara lugnt och fint, så jag hamnar liksom inte i obalans på något sätt.

Han förstår övningen mycket bättre nu, när vi gjorde den första gången (på tredje provridningen) fattade han inte riktigt vad det gick ut på, men nu travar han så fint in över bommen, fattar galoppen och hoppar hindret lugnt och fint.

Jag höjde upp kryssen lite och lade upp en bom så att hindret i 5½:an blev en oxer. Var lite nervös igen för att han skulle ta ett jätteskutt, men det gjorde han inte. Han hoppade hur lugnt som helst! Sedan hoppade vi kryssen också, kom lite knasigt på det rödvita, försökte igen och kom dåligt igen och då rev han, men jag kände mig så himla nöjd och hoppade det andra krysset en gång till innan vi gav oss.

Vi hoppar inga höjder än, hindren ligger runt 50 cm, men någonstans måste man börja och jag känner verkligen att han kan hoppa hur högt som helst. Men för mig handlar det i första hand om att känna förtroende och ha kontroll över situationen innan det är aktuellt att höja några hinder. Jag vill också att Kalle ska känna att det är enkelt och att det är kul. Jag tar allting väldigt lugnt med honom och det är för att slippa framtida bakslag. Det är alldeles för enkelt att höja nivån för snabbt när det går bra. När allt funkar på låg nivå blir det inga problem att höja upp. Jag tänker hela tiden att vi har all tid i världen. Det spelar ingen roll om vi hoppar 50 cm idag, om 1 år, 3 år eller 5 år kanske vi hoppar 1.20, men jag har ingen som helst brådska att ta oss dit. Det viktiga är att när vi har tagit oss dit känner vi oss båda helt trygga med situationen!

När vi var klara skrittade vi ut en runda upp till upplagsplatsen och hem igen. Han gjorde bara ett tvekande när vi kom ut på Obbhultvägen, annars skötte han sig exemplariskt hela passet!

Jag har full förståelse för att han är lugnare nu när det är varmt och att värmen sänker honom lite, jag vet att jag inte kan räkna med att han kommer att vara sådan här för all framtid nu. Men idag fick jag en försmak av hur känslan kommer att bli med honom när vi har vuxit ihop ännu mer som ekipage, när han känner sig ännu tryggare med mig, när jag känner mig helt trygg med honom. Då är han en helt fantastisk häst som jag kommer att ha så himla kul med! 

Det känns väldigt skönt att få en sådan här bekräftelse på att vi är på rätt väg och att det faktiskt finns något att kämpa för när vi inte är riktigt överens och han utmanar mig mer. Det gör det så himla värt att göra jobbet. Det gör det enklare att ta att det inte alltid går precis så bra som jag vill. Det gör det enklare att ta beslut om att sitta av istället för att bråka med honom när han blir rädd för saker på riktigt. Allt vi gör tillsammans för oss närmare varandra som ekipage oavsett om jag sitter på hans rygg eller går bredvid.

Så nu känner jag mig bara så glad och upplyft och vill bara fortsätta att hoppa honom mer och mer!

Dagens övning!