Vila...

När jag var på jobbet idag blev jag grymt sugen på att ta en cykeltur denna fina, varma kväll.

Men, för en gångs skull lyssnade jag på min kropp, som kändes rätt mör efter gårdagens strapatser. Dessutom har jag sovit lite för lite de senaste nätterna av olika anledningar.

Det som kändes i kroppen idag var ömma fötter (brännande känslan från gårdagens rullskidpass), som inte direkt blev bättre av att jag stod upp och jobbade hela dagen. Men det var ju inte jätteskönt att sitta ner heller pga ömhet från den stenhårda westernsadeln, så att stå var det minst dåliga alternativet.

Axlar och skuldror är också väldigt möra idag. Jag tror att det kommer från rullskidåkningen. Så det var väl inget strålande utgångsläge för mer träning, precis.

Så när jag hade lagat mat hade jag också fattat mitt beslut; det blir vila idag. Ett fotbad och ryggläge framför TV:n fick det bli. Inget som jag gillar särskilt mycket. Jag kände mig otroligt rastlös och ville bara ge mig ut och åtminstone gå en promenad.

Men jag fick övertalat mig själv till att lugna ner mig och istället planera kommande dagars träningspass. Cykeltur, ridning och rullskidor ska det minst bli!

Rullskidorna behövs inför söndagens träning som (tyvärr) är den sista. Jag behöver få till stakning med frånskjut och testa att våga köra nedförs i några backar, då jag är så jävla mesig med det! Problemet ligger i att jag dels är sjukligt rädd för att köra vält och skada mig, dels att jag inte litar på min förmåga att hantera farten och backarna.

Det första problemet tror jag att jag kan lösa genom att skaffa knä- och armbågsskydd. Då blir iaf skaderisken mindre ifall jag skulle vurpa. Det andra är lite värre, men jag fick en fantastisk känsla när jag släppte på i full fart ned för en ganska brant nedförsbacke på Tjejvasan och den känslan ska jag försöka tänka på. Jag gillar farten, men inte det faktum att jag inte kan stanna snabbt och smidigt.

Jonas har flera gånger sagt att han ser att jag hanterar rullskidorna bra och är stabil, så jag borde inte ha något att oroa mig för egentligen. På längdskidorna klarade jag ju mig utan vurpor hela säsongen och förra årets rullskidsäsong blev det bara en vurpa. 

Mycket (eller allt) sitter såklart i huvudet, så lite positivare tankar hade säkert höjt självfötroendet lite! Så det får bli lite mental träning inför nästa rullskidpass!