Projekt bota istadighet

Veckans första arbetsdag avklarad och när jag åkte hem längtade jag efter att få tillbringa tid med mina härliga hästar. Jag har funderat en del över Bosses istadighet och vad jag skulle kunna göra åt problemet.

Jag har frågat Google och där finns lika många svar som hästar i världen... Allt ifrån NH-folket som snackar om att "man måste visa att man är hästens ledare" (en teori som förkastats i en forskningsstudie då man kom fram till att hästar inte utövar någon typ av ledarskap) till andra som snackar om att man måste vara hård vid hästen.

Jag gillar inte att våldföra mig på djur och ärligt talat så får jag ingen reaktion när Bosse väl står still hur mycket jag än använder skänklar och spö. Nej, problemet ligger snarare i grundträningen, att han ska lära sig gå framåt på skänkeltryck i alla situationer.

Bosse är en smart och rätt hård häst. Han är inte så lätt att manipulera och han kan lätt ta överhanden genom att protestera med jämfotahopp eller bakutsparkar. Så jag funderade på hur jag skulle kunna få honom att reagera rätt på skänkelhjälper och släppa tjurigheten.

Jag kom fram till att ta på mig mina korta, runda hoppsporrar och ta "pisk-påsen" i vänsterhanden (då han gärna bryter ut och drar sig åt det hållet). Piskpåsen är ett dressyrspö med en plastpåse i änden som jag använder för att hålla honom på avstånd i hagen.

Sagt och gjort, jag tog på mig sporrarna, hade piskpåsen i vänsterhanden och det vanliga spöt i högerhanden, ställde mig på uppsittningspallen, satte vänsterfoten i stigbygeln, och BRAK! - så gick pallen sönder och jag fick den runt högerbenet. Bosse reagerade på braket, blev lite rädd och blev än mer rädd när jag, korkat nog försökte sparka loss pallen från benet. Så han for iväg, som tur var gled min fot ur stigbygeln och jag släppte tyglarna. Jag for framåt och landade på knäna. Tacksamt nog sparkade han inte bakut förrän jag var på säkert avstånd!

Det där kunde verkligen ha slutat riktigt illa! Om Bosse hade sparkat på väg från mig och jag hade blivit träffad så vet jag inte hur det hade slutat!

Men nu gick allt bra. Jag svor över pallen och fångade in Bosse. Han var inte så svårfångad och vi gick tillbaka till stallet och hämtade träpallen istället. Den höll i alla fall!

Plastaskit!

Bosse blev inte så skrämd av upplevelsen att det var något problem att sitta upp och han köpte att jag hade piskpåsen i vänsterhanden.

I vanlig ordning tjurade han i högervolterna och ville bryta ut åt vänster, men genom att prassla med piskpåsen distraherade jag honom och fick honom att gå framåt. Det funkade! Så gött! 

När jag skulle få honom att trava var han till en början sur och ville inte gå fram, men efter lite vispande med piskpåsen gick han framåt. Efter ett tag räckte det att jag klämde lätt med vaderna för att han skulle börja trava! Riktigt bra!

Allt funkade kanon i båda varven, han kom till och med fram i trav från halt! Så jag släppte påsen och då var han ju inte dummare än att han testade igen när vi skulle trava. Men då tryckte jag på med sporrarna och han blev skitsur! Han sparkade bakut, slickade öronen bakåt och hoppade upp i luften, men jag gav mig inte innan han började trava. Och när han väl travade gick det hur bra som helst.

Efter det var det inga problem att få honom att trava och han var faktiskt riktigt fin! Det är verkligen härligt när han reagerar framåt nästan innan jag har gett något kommando, utan bara tänkt trav. Det är verkligen lustigt att han kan vara så superkänslig när han väl vill och sedan helt plötsligt bli som en sten.

Summa summarum blev det ett riktigt bra och roligt pass på banan och jag kände en nyvunnen självsäkerhet och bestämdhet där på hans rygg, en riktigt skön känsla!

När jag var nöjd med honom, min plan var ju att han skulle svara framåt för skänkeln, skrittade jag av honom en kort runda i skogen. Det tyckte han var supermysigt! Han var sådär härligt framåt, nyfiken men ändå modig och jag bara älskar när han är sådan! Då är han verkligen en häst som jag vill ha den!

Jag fick hoppa av då han bajsade mitt i ett hjulspår på en grusväg, kändes inte ok att lämna högen där. Sedan var han lite motsträvig när jag skulle sitta upp igen. Han skulle backa och vända sig från min naturliga "pall", men till sist kom jag i alla fall upp och vi kunde fortsätta hemåt.

Jag är väldigt glad att detta fungerade. Jag kommer att använda sporrarna nästa gång jag rider ut på honom för att få en starkare hjälp om han blir istadig, de funkade grymt bra! Man kan tycka vad man vill om sporrar, men jag anser att om jag kan bruka mindre våld med hjälp av dem så ska de såklart användas i syfte att klargöra skänkelhjälperna. Viktigt dock att komma ihåg att man har sporrarna så att man inte sitter och petar med dem hela tiden, utan använder vaderna i första hand.

Det kändes verkligen som ett genombrott och min glädje är så stor över detta! Det inger verkligen hopp om att kunna reda ut istadigheten och kunna fortsätta sätta igång honom och kunna rida ordentligt framöver. Så kul!

Hoppsporrarna

Piskpåsen

Nöjd ryttare och nöjd häst!