Jag vaknade en halvtimme innan klockan skulle ringa. Kände mig pigg och utvilad. Jag tog en dusch och gick ner och åt frukost. Det blev bacon, äggröra och lite grönsaker.
Direkt efter frukost styrde jag kosan mot Mora. Det var en magisk morgon. Blå himmel och en sol som var på väg upp. Ca tio grader kallt. Vinden från igår hade mojnat och förutsättningarna kunde inte bli mycket bättre!
 |
| Mot Mora i soluppgången |
Jag kom till Mora... ***och där började bilkön plötsligt röra på sig så jag fick fortsätta skrivandet idag, hemma***
Jo, jag kom till Mora vid åttatiden, hämtade mina skidor hos Vasasvahn. Där inne i den varma stugan passade jag på att sätta på nummerlapparna på skidorna eftersom jag hade förlorat känseln i fingrarna efter att ha stått vid bagageluckan och klätt på mig alla kläder i kylan. Jag packade ner skidorna i skidfodralet och gick bort mot bussarna.
Bussen gick iväg 08:25 och jag kände mig ganska lugn att jag skulle hinna vara på plats vid startfållan när den öppnade kl 9. Det tog ungefär tjugo minuter att åka bussen, men där kom en liten överraskning som jag inte alls hade räknat med eller blivit upplyst om... bussen stannade inte vid startområdet, som den gjorde förra året, utan innan järnvägsbron. Detta innebar en fem minuters rask promenad på järnvägsspåret bort till starten. Så då blev det plötsligt stressigt igen! Det hade varit bra ifall man hade fått reda på detta innan, så att man hade kunnat förbereda sig på det...
Jag fick vänta en liten stund innan de släppte in oss i startfållan och tyvärr var det många före så jag hamnade inte längst fram som jag hade planerat. Anledningen till den planen är ju att i startled 5 så är alla seedade efter förra årets tid. Då körde jag ju väldigt lugnt eftersom jag var sjuk och hade ont i halsen. Så jag visste att min kapacitet var betydligt större än de andra som var i samma startgrupp.
Men jag fick i alla fall lagt ut mina skidor och sedan gick jag bort och lämnade väskan vid DHL-lastbilarna och ställde mig i toakö.
 |
| Utsikt från toakön |
Jag funderade på ifall jag skulle ha med min midjevätska med vatten eller inte. Jag ville inte ödsla tid på att stå still i vätskekontrollerna, men jag beslutade mig för att inte ta med den. Det tar ju tid att ta av sig den och få i sig vatten ändå.
Jag gick tillbaka till startfållan efter toabesöket, strax innan startgrupp 4 gav sig iväg. Jag packade upp skidorna ur fodralet och packade ner skidfodralet i plastsäcken. Jag passade också på att gå fram och ta en bild på de härliga förutsättningarna vid starten.
 |
| Drömförutsättningar! |
Vi stod ju längst till vänster och jag funderade på ifall det skulle kunna gå att smita åt höger när de släppte fram oss mot starten. Det fick jag dock lägga ner för det var helt omöjligt att korsa sig framåt då det var folk överallt. Så jag hamnade lite längre bak än jag var nöjd med, men det var bara till att acceptera läget och försöka göra det bästa därifrån.
Starten gick och det flöt irriterande trögt. Frustrationen steg och jag försökte hitta möjligheter att köra om. Men när man har hamnat i mitten är det svårt. Folk överallt. När vi kom över bron var det rejält sockrigt och svårt att köra, vilket gjorde att fältet sprack upp lite grann och jag kunde förflytta mig åt vänster för att köra om. Fortfarande för långsamt. I första lilla backen i stigningen upp mot Oxbergskontrollen fanns det plötsligt plats till vänster om spåret och jag tog chansen och drog förbi ett gäng där. Äntligen kunde jag bestämma farten själv!
Jag fortsatte backen upp, fastnade lite igen, men tog mig förbi och hade ganska fritt framför mig fram mot den härliga utförskörningen efter Oxberg. Ända tills en tjej framför fick panik över backen och ställde sig rätt över det spår jag åkte i så att hon nästan fällde mig och jag svor en ramsa...
Men jag tog mig bra ner för backen och fortsatte sedan framåt. Jag märkte att jag gick på betydligt hårdare än jag är van vid och det fick jag betala för ganska snabbt. Redan efter en mil började armarna kännas klena, benen veka och magen trött. Men när jag tittar på mina data från Garmin är jag inte förvånad över att jag kände mig sliten, jag låg nästan på över 170 i medelpuls de första kilometerna och på mina träningspass har jag aldrig legat över 170, snarare runt 160.
Det tog inte lång tid innan jag började köra ikapp deltagare ur startled 4. Förra året tog det en kvart. I år 12 minuter (jag kollade på klockan för skojs skull). Det är ju också konstigt, eftersom startled 4 är seedat. Så det var stundtals rätt trångt i spåren. Det där med att hålla höger när man är långsam hade många missat... Kanske för att de tyckte att det var svårt att byta spår.
Jag tyckte faktiskt också att det var svårt att byta spår i år. Förra året hade jag grymt flyt med det och jag kände mig som en spårbytardrottning. I år gick det inte alls bra. Det gick så illa att jag faktiskt vurpade vid ett spårbyte. Jäkla skit! Där blev jag omåkt av ett gäng som jag precis hade tagit mig förbi.
Jag fortsatte framåt. I Hökberg tog jag två muggar vatten. Den ena iskall (överraskning) och den andra varm. Sedan var det utförskörning igen. Här fick jag lite problem. Det låg bromsare före mig vilket gjorde att jag var tvungen att bromsa. Sedan var det ett område mitt i en backe utan spår där jag missade spåret där det kom igen och jag hamnade mellan spåren. Inte bra! Men det löste sig!
I en utförskörning var det en tjej som gled förbi mig på insidan. Det var den där backen där jag kom upp i 45 km/h när jag åkte för två veckor sedan. Helt plötsligt, mitt i backen får hon för sig att byta spår och svänger in framför mig. Jag ser ju ganska omgående att "detta kommer inte att gå" och mycket riktigt, hon vurpar. Jag åker rakt in i henne i full fart och det ser ut som om jag spetsar henne med mina skidor! Så jäkla läskigt! Som tur var hade mina skidor gått bredvid henne och både hon och mina skidor klarade sig. Men jag var rätt förbannad. Så jävla onödigt att göra en sådan manöver. Det fanns ju ingen som låg före henne så det fanns ju ingen anledning att byta spår där!
Jag ramlade på vänster sida igen och började känna mig rätt mör på höften och låret, men det var bara till att kravla sig upp och köra vidare.
Mellan Hökberg och Eldris började jag bli riktigt trött. Det började göra rejält ont i korsryggen och jag kände mig rätt klen. Men jag kämpade på. Helst ville jag bara lägga mig ner och vila. Pulsen var fortsatt hög och jag slet riktigt ont. Jag ville sluta när jag såg minsta uppförsbacke och tyckte inte att jag kroppen var med mig alls. Men så kom Eldris och det var mindre än en mil kvar. Kilometerskyltarna kom snabbt och målet började hägra. Det här skulle jag fan klara!
Även i Eldris tog jag två muggar vatten. Det hade räckt med en. Jag kände att jag hade för mycket vatten i magen och det kändes lite segt att staka med magen.
Återigen började fältet tryckas ihop och jag körde om många trötta tjejer från startgrupp 4. Jag låg på ständig omkörning, som så många andra. När jag kör om en tjej hör jag "ur spår" bakom mig. Var fan tyckte hon att jag skulle bli av??? Det var fullt i alla spår bredvid och jag låg på omkörning. Jag låtsades inte höra och fortsatte vidare i ytterspåret. När vi så kom närmare Mora stadion hör jag "ur spår" igen. Samma, lite mesiga röst. Då var samtliga tre spår bredvid mig tomma och jag blev riktigt irriterad. "Det finns tre lediga spår, vad är problemet???" Röt jag och tog mig an kommande backe. Om man vill ha fritt spår får man väl seeda sig och vill man tvunget om får man väl byta spår själv. Det är ju betydligt enklare att se när man kommer bakifrån, tycker jag. Dessutom har jag hört att "urspår-regeln" inte gäller vid långlopp. Skit sak samma. Ont i kroppen hade jag och irriterad blev jag.
Nu var det inte långt kvar och jag bara längtade efter att få sluta åka, lägga mig ner och sova. Jag svängde upp på upploppet, fick fritt spår och tog ut det sista ur kroppen, stakade in under den där målportalen som har varit målet i ett år nu.
Min klocka stannade på 2:28:03 och jag tänkte att nu borde jag ha fått en officiell tid under 2:30. Men nej, det blev 2:31:54. Liite irriterande! Mitt mål var ju 2:30. Och topp 1000. Jag fick placering 1040.
När jag kom i mål kom det fram en kille i blå kläder, jag trodde det var en sjukvårdare och tänkte "ser jag så sliten ut?". Men det var en kille som ville intervjua mig. Det var ju kul! Fast jag var så trött att jag inte kunde prata. Det kändes som om jag bara sluddrade. Men det var kul att bli intervjuad. Jag vet dock inte för vilken typ av media det var. Jag hörde mig själv i högtalarna, så det var väl bara för dem som satt i publiken.
Jag tog mig vidare, fick min medalj och tog av mig skidorna. Jag fick en tjej till att ta ett kort på mig, jag var så glad över att äntligen få gå i mål! Jäklar vad trött jag var!
 |
| Medaljbild! |
Jag gjorde en liten taktisk miss där. Jag behövde tanka och jag ville göra det i Mora. Tyvärr ligger alla mackar åt Rättvikshållet. Det är samma håll som alla köer in mot Mora är. Så jag tankade och tog en hamburgare på Max och sedan körde jag in i kön. Där stod jag i mer än en halvtimme innan jag lyckades komma ur Mora.
Resan hem var dryg. Det blev ännu drygare när jag kom till Grums och det började snöa. Riktigt ordentligt. Sedan var det snöstorm hela vägen hem. Så jäkla jobbigt att köra i! Vid Göteborg började snön försvinna och istället var det enorma mängder vatten på vägen. Nästan lika illa det.
Strax innan Frillesås hamnade jag bakom en bil som körde i 60. På motorväg! Det var lite moddigt i omkörningsfilen (det är alltid dålig snöröjning mellan Kungsbacka och Väröbacka av någon anledning), men jag kunde bara inte ligga i 60. Så dåligt väglag var det ju inte. När jag kör om ser jag att det sitter en övningskörningsskylt på bilen. Vem fan skickar ut en stackars övningskörare i sådant väglag? Fullständigt livsfarligt!
Men jag kom i alla fall hem till sist. Det var svårt att ta sig upp för Mute backe, men till sist var jag hemma. Hela kroppen bara värkte och jag var trött, så trött!
Analysen av loppet och känslan är väl att jag är grymt nöjd med att förbättra min tid från förra året med 20 minuter, vilket inte enbart har att göra med att jag var sjuk då. Lite besviken över att jag missade mina mål med liten marginal. Men om jag ser tillbaka på min träning i vinter så har jag inte kört några fartpass överhuvudtaget. Det har varit mer fokus på att klara av distansen, så jag kan inte förvänta mig att jag ska vara snabb. Att köra på en medelpuls som ligger tio slag över "det normala" är faktiskt en stor bedrift. Så jag ska definitivt vara nöjd!
Blir det någon mer Tjejvasa? Ja, det känns rätt självklart. Det är ju så kul! Och så är det 30-årsjubileum nästa år, så då kan man nog räkna med att det blir något speciellt.
Detta år ska jag köra mycket rullskidor, längre distanser och mer fart. Det svåra är ju när västkustvintern kommer och det blir omöjligt att köra rullskidor såväl som längdskidor. Jag behöver fundera på hur jag ska hålla i den form jag får från rullskidåkningen även över vintern och inte tappa allt i november-december och behöva börja om i januari.
Dessutom ska det bli nya skidor nästa säsong. Även om jag är jättenöjd med vallningen från Vasasvahn så är glidet dåligt. Jag har kört 4 säsonger på dem, så de behöver bytas ut. Det är ju trots allt en materialsport.
Här kommer mina data från Tjejvasan:
 |
| Klockans siffror |
 |
| Tuff puls! |
 |
| Mer detaljer |
 |
| Årets medalj! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar