Varbergsloppet

Det var lite disigt emellanåt, strax över 20 grader och nästan vindstilla (konstigt med tanke på att det blåst rätt rejält hela veckan... Jag gick ut lugnt, vilket gjorde att det var rätt gött att kunna trycka på lite mer utför efter Sörse. Sedan var det upp vid Subbe fyr. Lite segt där, men jag dog inte på samma sätt vid 7 km som jag brukar göra. Sista km försökte jag trycka på och ta ut det sista jag hade i kroppen och den km blev faktiskt också den snabbaste! Det har jag aldrig lyckats med förut!

Jag spurtade i mål och det kändes gött att få sluta springa. Värmen tog rätt hårt ändå... Jag har märkt att jag hamnar lite i ingemansland när jag springer milen. Under stora delar av loppet hade jag långt fram till de som låg före, ingen runt omkring mig och de som låg bakom låg långt bakom. Märkligt.

Rent taktiskt är nog detta det bästa mil-loppet jag har sprungit hittills och det kändes bra att springa hela vägen. Inga negativa tankar. Flera hejarop utmed vägen, fast publiken var märkligt tyst med tanke på hur många det egentligen var utmed banan. De hejade nog bara på folk som de kände.

Jag sprang om folk mer än vad jag brukar, så det kändes ju bra. Blev även omsprungen såklart. Det var säkert folk från sista startgruppen som kom ikapp på slutet.

Såhär glad är man när man är nära målet!