Mycket tid går åt till skötsel nu...

Jaha, nu fick jag skrivlust igen... Det har blivit höst, det närmar sig november och till helgen kommer mörkret på riktigt när den jäkla klockan ska ställas om igen. SÅ tråkigt! Men det är väl bara till att gilla läget. Same procedure as last year...

Hösten är som hösten brukar vara. Compis har mugg, vilket innebär att jag varje kväll behöver lägga 30 minuter på att tvätta och smörja. Det har så jäkla svårt att ge sig. Och jag har provat allt. Honungssalva, klorhexidinshampo, emolivet, etc. Ja, det finns inget jag inte har provat. Och det funkar ett par dagar, sedan blir det värre igen. SÅ trist. Men bara till att hålla i och hålla ut och inte ge sig! Hoppas på bättring när hästarna kommer in om nätterna och slipper leran iaf halva dygnet.

Kalle har haft någon typ av hovböld. Kunde inte gå i fredags så jag lade ett jodopaxomslag och tejpade silvertejpssko. 

Igår när jag glad i hågen skulle rida efter jobbet kom Compis in med en böjd vänster framsko. Jippi! Men då var i alla fall Kalle bättre och jag tog av honom omslaget och silvertejpen.

Eftersom det var överhängande risk att Compis skulle dra av skon om jag släppte ut dem i hagen igen så har de stått inne sedan igår kl 17 i väntan på hovis. Jag var ute i morse, mockade hos alla tre, gav dem mat. Kollade till dem vid halv 11. Då var Compis så svullen höger bak (där han har värst mugg också) att jag kände att jag var tvungen att ge mig ut och gå med honom för att få igång cirkulationen och få ner svullnaden. Det blev bättre men inte helt bra.

Vid 12:30 kom hovis, fixade Compisens sko. Kollade Kalles bakhov, hittade ingen böld och justerade en söm i en framsko också. Sedan kunde jag äntligen släppa ut de stackars djuren. De var lika lugna som vanligt, ingen hade någon brådska ut.

När jag kom ut igen vid 16-tiden trodde jag att de inte ville komma när jag ropade på dem, men det gjorde de faktiskt. För att undvika rush och skotapparrisk hämtade jag Compis och så fick de skritta hem.

Jag kom iväg ut på uteritt vid kl 17, så det blev faktiskt en runda med dagsljus. SÅ skönt! Och härligt! Eftersom bakbenet fortfarande var lite svullet tog vi det lugnt och jag kände lite på traven, men han var fräsch, så han fick trava på en hel del. Det blev en mysig och härlig höstrunda!

Solen strålar på oss

Härliga färger i bakgrunden

Efter ridturen åkte hästarna ut igen och de fick hösilage ute. Nu får de gå ute de sista nätterna innan vi tar in dem till helgen. Compis ska klippas också. Och badas innan. Så det blir fullt upp som vanligt!

Taxen fick också en kort kvällspromenad och sedan satte jag mig på cykeln i källaren och Zwiftade en halvtimme. Skönt att röra på sig. Nu blir det sängen!

Vår första pay and jump!

Idag har varit en speciell (och nervös) dag! Idag skulle nämligen Compis och jag åka på vår allra första pay and jump!

Det var i Skedala som det skulle äga rum och där är det gräsbana, så redan igår förberedde jag broddhålen genom att rensa dem och gänga dem. Det var lite jobbigt då samtliga hål innehöll stenar och gängorna verkade vara felgängade, vilket jag har haft problem med i vinter också, men till sist fick jag gängat dem rätt!

Jag tog in alla hästar och började tvätta Compis från topp till tå. Han var så smutsig i vanlig ordning, men han blev väldigt ren och vit till sist! När jag var klar med det gav jag dem mat och gick in och åt själv. Lite svårt att äta pga nervositeten, men det gick ner ändå. Sedan var det ut igen, packa det sista, lasta Compis och släppa ut Kalle och Donkey i hagen.

Magnus var snäll och följde med mig, vilket var skönt, speciellt när jag skulle brodda. Men det gick snabbt att skruva i brodden. Kändes lite konsigt att skruva i långa gräsbrodd, men det blev bra ändå. Jag satt upp och började skritta fram. Jag kände direkt att han var seg, riktigt seg och han ville knappt trava, än mindre galoppera när vi kom in på framhoppningen. Det var nog det jag var mest orolig för, att jag inte skulle få fram honom… 

Olivia, som jag köpte Compis av, hade kommit dit för att titta på oss ( vilket jag tycker var superkul!) och jag frågade henne om hon hade något tips. Hon sa att han nog kommer att tända till inne på banan…

Vi kom in på banan och skrittade runt medan ekipaget före oss försökte ta sig runt. Han kändes inte ett dugg piggare… Men när vi fick startsignal red jag mot första hindret, fick honom att galoppera och sedan var det full fart! Plötsligt satt jag på en superpigg häst som bara letade hinder och hoppade allt som kom framför honom! Jag bara skrattade, det var så kul att han kom igång på det viset!

Det var en lång bana, tio hinder skulle vi över och jag blev ordentligt andfådd! Efter hinder nr 8, som stod mot ingången, tyckte Compis att han var klar, så jag fick driva på mot nr 9, som var en vattenmatta och sedan red jag dåligt mot sista och fick ett stopp. Men vi red på igen och då hoppade han super! Jag tyckte det var så roligt att han taggade till så! Dock så stämde ju ingenting med avstånd osv, så det var samtidigt svårt att sitta på en häst med så mycket energi, det är jag ju inte van vid!

Vi kom ut från banan och mötte upp Olivia och Magnus och snackade lite innan det var dags för 70 cm. Jag valde att inte hoppa fram, eftersom segheten kom tillbaka igen och jag knappt fick honom att trava på framhoppningen. Plötsligt var det vår tur igen och även denna gång kom han igång bra. Full fart, men lite mer kontrollerat och vi fick några bättre språng. Jag kände att Compis hade lärt sig banan och jag kände mig mycket lugnare. Tyvärr hade inte jag lärt mig banan, utan efter hinder nr 4 red jag på hinder nr 7. Kände att jag inte blev lika andfådd och att allt stämde mycket bättre hela vägen. Domartornet sa ingenting heller om att jag red fel väg. Så det var inte förrän jag kom ut och Olivia frågade mig om jag inte hade missat några hinder som jag insåg vad jag hade gjort! Herregud, vilket hönehuvud jag är!!!

Tyvärr red jag också lika dåligt mot sista hindret som jag gjorde i 60 cm och fick ett jäkla stopp där igen. Men annars var känslan super hela vägen! Compis är så jäkla snäll och förlåtande, vi kan komma hur dåligt som helst på ett hinder, han hoppar i princip alltid ändå och fortsätter liksom hoppa. 60 cm kändes väldigt lågt och jag kände mig så trygg med honom hela vägen runt båda rundorna.

Det var den roligaste kvällen på länge, jag var så glad efteråt och kände att det blir till att åka till Harplinge nåsta onsdag och hoppa på fibersanden där. Tror det får bli 70 och 80 cm då, så att det blir lite mer hoppning av det. Och så ska jag lära mig banan lite bättre då!







När vi hade hoppat klart tog jag av Compis sadeln, skruvade ur broddarna och svampade av honom innan vi lastade och åkte hemåt igen. Då var klockan åtta på kvällen och vi var hemma vi nio. Ja, det är mycket tid som behöver läggas för de där två minuterna gånger två på banan. Men så himla kul var det!!!

När det känns enkelt!

Semestern fortsätter, fortfarande lyser strandvädret med sin frånvaro, men det ser ut att bli bättring till nästa vecka iaf. Under tiden njuter jag av att det går att göra saker hela dagarna, mer än att ligga på altanen.

Denna dag började i skogen. Där tog jag och Magnus en runda före frukost. Sedan blev det en handlingsrunda. Vi började i färgaffären där vi köpte svart färg till stalldörrarna. Jag tycker inte att det var jättelängesedan jag målade dem, men de hade verkligen blivit blekta där de hänger på södersidan. Vi handlade mat och var och hämtade en halv gris på Lillegården, som vi lade ner i frysen när vi kom hem.

Efter det fikade vi, jag drack en kopp te och vi åt av trädgårdens goda blåbär och jordgubbar. Sedan ringde brorsan o vi tjötade en bra stund innan jag gick ut och hämtade hästarna. Jag gick och letade efter dem längst bort i hagen, men de var vid stallet, vilket jag insåg efter ett tag, så när jag kom tillbaka stod de vid grinden. 

Någon häst hade fastnad, förmodligen med svansen i undertråden av stängslet och haft sönder två isolatorer, så när jag hade fått in hästarna fixade jag till det. Det var faktiskt första gången sedan handledsbrottet som jag använde hammare och slägga och det gick superbra. Min hand är så gott som återställd nu!

Jag gick ut i paddocken och riggade min Pixio Cameraman, samt ändrade om lite bland hindren och satte upp övningen "huset".

Men klockan hann bli ganska mycket så jag gick in och hjälpte Magnus att fixa mat och så åt vi innan jag började rida. Hästarna fick också lite mat att tugga på under tiden.

Compis och jag värmde upp på den nyslagna åkern. Tänker att han ska få lite mer framåtbjudning på ett stort öppet fält, men icke. Han skrittade och travade bra, men galoppen var katastrof. Han bara bröt av efter några steg och jag fick inte igång honom ordentligt.

Väl i paddocken red jag en del övergångar för att försöka få igång honom, men han var fortfarande rätt seg. Till sist fick jag dock igång honom hjälpligt. Det är svårt när han är sådan, men jag vet ju att det finns energi i hästen. Behöver jobba fram det från marken så att han kommer igång bättre. Men det blev ju hjälpligt bra idag i alla fall!

När jag väl galopperar mot ett hinder så hittar han ju energi och tar tag i hindren och då är han superhärlig!

Vi travhoppade fram lite på några lägre cavallettibockar och de hinder som jag hade gjort kryss av. Han hoppade, men bröt av rätt snabbt efter varje hinder. Någon gång fick jag igång honom mer och han galopperade på så att vi kunde rida en liten bana.

Känslan mot hindren var super. För första gången på länge kände jag mig bara lugn och trygg mot hindren och vi kom bra på i princip alla hinder. Så himla kul! Plötsligt känns det som världens enklaste sak att hoppa, det bara rullar på. Compis är lätt att rida på hinder och nu ser jag plötsligt avstånd, samt agerar när jag ser att vi ligger lite fel. Det är verkligen häftigt! Speciellt med tanke på att vi inte hoppat ordentligt på jättelänge. Men det bara flyter på liksom.

Dock fick jag hjärnspöken när jag red mot oxern, jag var så nära på att styra undan, men så tog modet över och jag fortsatte och naturligtvis klarade vi att hoppa hindret. Det är faktiskt en framgång att jag lyckades styra undan hjärnspöket istället för att styra undan hindret. Det fick mig att känna att resten av passet var enkelt.

Jag var väldigt nöjd med passet, både med mig själv och med Compis. Och nu kan jag fokusera mer på vad jag gör över hindren, min sits osv.

Nu har jag ju allt på film också så jag ser exakt vad jag gör fel, det är bara till att bestämma mig för vad jag ska börja jobba med. Det roliga var att senast jag filmade ett pass var exakt ett år sedan, 25/7 2023. Lustigt att det kunde bli så. Det ska bli kul att redigera lite film igen, kunna jämföra med hur det såg ut för ett år sedan och se ifall vi har gjort några framsteg!

Jag var rätt trött och mör efter vårt pass, men samtidigt blir jag uppe i varv när jag tränar så sent på kvällen, jag lämnade väl stallet strax innan kl 22. Så nu sitter jag här och skriver, samt förbereder för att kunna redigera film imorgon när det ändå ska regna!

Dagens bana

Medan Compis och jag hoppade passade Magnus på att måla stalldörrarna så det var nymålade och fina när vi kom tillbaka. 

Nymålat

Mera sommar!

Idag vaknade vi till ännu en solig härlig dag! Magnus var iväg med jaktlaget och sköt, så jag var hemma alena hela dagen.

Jag började med lite städning innan Alyssa och jag tog den obligatoriska morgonpromenaden. Det var rätt varmt eftersom vi kom iväg vid nio-tiden, men det var ändå skönt att komma ut och röra på sig!

Morgonpromenad

Sedan åt jag frukost på altanen och efter det blev det några timmar i solen Så underbart! Som jag har saknat det! Jag fick förvisso rätt många dagar på altanen i maj när jag var sjukskriven, men det är skönare att sola utan gips... Och solen är så viktig för mig! Den ger mig så mycket energi!

Total avkoppling!

Även Alyssa älskar att ligga på altanen!

När jag hade solat färdigt bäddade jag nytt i sängarna och tog fram nya handdukar osv, gjorde i ordning efter städningen och sedan åkte jag till Coop och handlade. Det var nästan inget folk, så gött!

När jag kom hem igen gjorde jag en cole-slaw, startade grillen och grillade lite karréskivor. Magnus kom hem lagom till jag lade köttet på grillen.

Efter maten gick jag ut i stallet. Hade tagit in hästarna vid lunch då jag hörde att de stod och frustade vid grinden. Det är så väldans mycket insekter ute hos dem nu, flugor och blinningar och en och annan broms. Så de tycker att det är skönt att få komma in i stallet, få lite svalka och vila från odjuren.

Jag gjorde i ordning Kalle för ett träningspass från marken i paddocken. Jag har ju nästan enbart jobbat honom från marken de senaste 1½ åren. Jag tröttnade helt enkelt på att flyga av i tid och otid för att han kastade sig hit och dit. Jag gav upp ett tag, men jag har jobbat honom, tagit hjälp av Anna-Carin och envist jobbat vidare med de sju lekarna. Det har gått framåt och för ett par veckor sedan satt jag upp och red runt i paddocken i repgrimman. Det trodde jag nog aldrig skulle hända!

Jag har varit uppe på hans rygg en gång till sedan dess, skrittat runt lite i paddocken, inte intill staketet, utan mer i mitten. Och det har gått bra. Så det känns väldigt kul! Men idag tänkte jag inte lägga på någon sadel utan jobba honom i lekarna istället.

När vi kom ut från stallet skulle jag öppna grinden så att vi kunde ta oss till paddocken och då dök Kalle ner med näsan i gräset för att beta. När jag vände mig om stod han på grimskaftet (inte helt ovanligt) och fick panik när han satt fast.

Han lyckades få in grimskaftet mellan hoven och skon! Helt otroligt! Han höll sig dock såpass lugn att jag kunde lyfta hoven och försöka dra loss grimskaftet, men det hade kilat fast sig ordentligt ett par cm in under skon. Jag ringde Magnus och bad honom komma ut och hjälpa mig och han kom med en gång. Men när han skulle gå runt bakom Kalle ryckte han till och grimskaftet lossnade. Vilken tur! Jag har aldrig varit med om att någon häst någonsin har lyckats med att få in ett grimskaft mellan hov och sko innan, men Kalle, han lyckas med det mesta :).

Han lugnade ner sig igen och vi gick in i paddocken och körde lekarna. Nu har han blivit riktigt bra i jojo-leken. Jag hade tidigare utmaning med att få tillbaka honom, men nu kommer han nästan direkt. Däremot fick jag en utmaning i cirkelleken då han inte ville backa, komma för nära mig och förekomma mig innan jag skulle sända ut honom. Lite svårt. Men där behöver jag jobba på mitt kroppspråk.

Vi gjorde sideways och det är fortfarande svårt åt höger, men åt vänster dansar han iväg hur fint som helst. Vi gjorde även trängselleken mot staketet vid "farliga hörnet" och det var hur lugnt som helst. Duktig kille!

Sedan var det Compis tur. Egentligen borde vi ha ridit i paddocken, men med värmen och alla insekter blev jag sugen på uteritt istället. Det blev banvallen och Linneskogen. Han var lite spänd vid kossorna som går utmed banvallen och ville vända, men jag fick fram honom utan större diskussioner. Sedan travade vi nästan hela vägen ut till Tvååkersvägen. 

När vi skulle in mot Linneskogen gick där vita kor som han blev lite rädd för, men när de gick från stängslet trampade han modigt förbi, om än något spänt. Han har verkligen blivit så mycket bättre mer kor nu och det är så skönt! Han blir lite spänd och tittar på dem, men oftast går han förbi utan större krusiduller eller bli uppjagad.

Vi var ute i drygt en timme och på ett ställe blev vi attackerade av flygmyror. Helt galet, de var överallt! Och så var det såklart flugor och blinningar, men flugsprayet från Ultrashield gjorde ändå nytta. Jag satt och njöt av sommaren och tänkte att det här ska jag komma ihåg om några månader när det är regnigt, blåsigt och två plusgrader!

Nu ska jag allt gå och lägga mig, planerar att springa en runda och tänker därför ställa klockan på sex så att jag hinner ut innan det blir för varmt. Kanske rida också, vi får se hur jag känner mig!

Den perfekta sommardagen

Det har gått en del tid sedan senaste inlägget då jag äntligen hade fått av gipset. Jag ska göra en ordentlig recap någon dag, men nu kommer det ett inlägg om denna dag.

Semestern har börjat och vädret har varit dötrist! Regn, blåst, kallt. Allt annat än sommar! Jag har faktiskt varit lite låg denna vecka, inte riktigt hittat motivationen till att göra någonting vettigt egentligen. Men idag vaknade jag upp till uppehållsväder och kom ut på en löprunda med taxen.

Jag lyckades följa ett 12 veckor långt löp-program via Garmin. Ett kom-igång-och-spring-5km-program. Det ledde verkligen till att jag kom igång med löpningen igen. Men passen var lite trista. Typ: värm upp 5 min, spring en mile, 1,5 mile eller tre miles. Inte mer än så. Så när jag hade kommit i mål gav jag mig in på ett löp-program för att springa milen på en timme.

Det började bra, det var roliga pass, egentligen enbart intervallpass i olika former, men kul. Dock blev det snabbt betydligt längre rundor än jag var van vid, upp emot 8-9 kilometer och i ett tempo som var långt över det jag var van vid. Så efter två veckor, när det kom upp ett långpass på närmare 12 km insåg jag att det inte skulle gå. Jag började få ont i min höft, vilket jag inte hade haft under hela tiden jag körde 5-km-programmet, så jag valde att avsluta, vila en vecka och springa på egen hand.

Så jag började springa igen i onsdags, det kändes bra, i morse blev det ett nytt pass. Jag har skapat ett träningspass i klockan, tagit med mig kadensintervaller och fartökning-glidning, där man under 30 sekunder börjar i gång, joggar lätt, ökar tempot och sedan glider tillbaka till gång. Jag tycker det är ett bra sätt att komma igång och undvika slöjogg-tempot. Sedan lägger jag in intervaller där jag springer i 5 minuter med 2 minuter gångvila.

Det blev ett sådant pass idag. Jag kom ut strax efter kl åtta och då var det fortfarande mulet ute, men snart sprack det upp och blev rätt varmt. Taxen var med. Hon är min nya löparkollega och har verkligen kommit gång bra, så hon har inga problem att hålla mitt tempo, trots sina korta ben.

Trots värmen gick det väldigt bra att springa, kroppen kändes fräsch och intervallerna kändes korta och enkla. Det var riktigt skönt att springa och det gjorde inte ont någonstans. Det blev 4 5-minutersintervaller och vi fick ihop totalt drygt 5 km.

Dagens runda

Det kändes väldigt bra att få börja dagen på det sättet! Efter löpturen blev det frukost och sedan gav jag mig ut och tvättade av mitt gamla hästsläp som har varit ute på annons ett tag. Det har varit knäpptyst, men i onsdags kom det plötsligt ett meddelande och sedan under torsdagen kom det fem stycken olika som undrade om släpet fanns kvar. Inte så mycket mer än så, men tjejen som hörde av sig först ville komma och titta på släpet idag.

Jag väntade också på hovis som skulle komma på "förmiddagen". Men det blev en lång förmiddag. Jag hann städa och tvätta släpet, städa upp lite i stallet och i sadelkammaren, ta in hästarna och tvätta alla hovar på alla tre. Och när jag precis skulle efterlysa hovis fick jag ett SMS att han var på väg.

Jag hann slänga i mig en kopp te innan han dök upp och sedan hände allt på en gång. Jag fick ut Kalle på gången och hovis hann påbörja honom och sedan kom min hästsläpsspekulant. Jag fick massor av beröm över hur väl jag hade skött det (och det har jag ju, jag har t.ex. alltid gjort rent det efter VARJE användning, aldrig låtit bajs ligga kvar utan tagit bort det med en gång, samt hållt det rent och fräscht). Så hon ville ha släpet och vi gick in och gjorde ägarbyte samt pengabyte. Så jäkla gött att få klart det så smidigt!

Hej då släpet, du har servat mig väl!

När jag kom in i stallet igen var Kalle precis klar och Donkey stod på tur. Carina hade också kommit hit. Den stackaren flög av Donkey förra måndagen och lyckades få tre sprickor i bäckenet, så hon är såpass justerad att hon inte kan rida på ett tag. Men vi snackade en stund och fick tiden att gå medan Donkey blev skodd och sedan var det bara Compisen kvar.

De tyckte det var skönt att få komma in och vila från insekterna. Blinningarna var som galna nu när det var soligt och fint. Så de som inte blev skodda stod och sov rätt hårt i sina boxar.

Trött-Compis får pedikyr

Kalle sov hårt

Kalle sov så hårt att jag nästan trodde att han skulle trilla omkull. Han kunde ju ha lagt sig, men av någon anledning gjorde han inte det. Sötisen!

Klockan hann bli fem innan allt var klart och jag kunde släppa ut hästarna igen, så då var det ju dags att käka kvällsmat, men jag hade lite mer att pyssla med innan jag kunde gå in och fixa mat.

För första gången sedan jag bröt handleden för 110 dagar sedan, kunde jag äntligen öppna korken på en Ramlösa-flaska. De är så jäkla hårda! Men idag lyckades jag. Antar att det är ett tecken på att min hand börjar få tillbaka styrkan på riktigt!

Svåröppnad kork!

Vad som kändes som en perfekt sommardag (förutom att jag inte fick någon chans att ligga på altanen och sola) avslutades med att vi åt en god kvällsmat på altanen. Så underbart att kunna sitta i solen och värmen på altanen med en lätt bris som gjorde att det var sådär lagom varmt.

Altanhäng!

Nu hoppas jag att det blir fler sådana här dagar och att det blir massor av ridning och träning av mina fina kusar också!

Borttagning av gips och stift

Igår var det dags att ta bussen in till Varberg för att ta mig till sjukhuset och äntligen bli av med gipset och stiften.

Smutsigt gips!

Efter alla aktiviteter jag gjort under de här sex veckorna med hästpromenader, hundpromenader och trädgårdsarbete så var gipset väldigt smutsigt. Dessutom luktade det inte direkt hallon runtomkring min hand och arm så det skulle bli så skönt att bli av med det där jäkla gipset.

Jag hade tyvärr en riktigt dålig natt före. Dels var det någonting som skrämde hundarna under natten och de ylade och morrade och hade sig. Sedan snurrade tankarna väldigt mycket kring hur det skulle bli att ta ut det där stiftet ur handen. Sjuksköterskan som jag pratade med när jag bytte gips för fyra veckor sedan sa att "nej men det gör inte ont, det gör mer ont att få bedövning än att dra ut stiften". Men jag var väldigt tveksam till den informationen, jag litade inte helt på det. 

Men jag fick mig iallafall en skön morgonpromenad till bussen och sedan gick jag en bit ifrån hållplatsen i stan till sjukhuset och väntade en stund på ortopeden innan jag fick komma in.

En sköterska började klippa upp gipset och jag tog kort på mina stift för att jag ska komma ihåg det såg ut.

Stiften som satt i min hand!

Det är alltid en märklig känsla att bli av med ett gips, jag upplever att armen var väldigt smal och ful. Och det var den ju. Det var fullt med döda hudceller som bara ville bort och det luktade så klart ännu värre när gipset kom av. Så äckligt! Men sköterskan tvättade av armen någorlunda så det blev ju lite bättre iallafall.

Sedan kom en läkare in och skulle ta de där stiften. Jag låg redan ner på en brits eftersom jag tycker det är lite obehagligt med att ta av gipsen så då brukar jag bli lite snurrig. Jag blev lovad att det bara skulle kännas som ett litet sug när hon drog stiften.

Det som bara skulle kännas som ett litet sug kändes något alldeles fruktansvärt obehagligt och det gjorde ont! Läkaren i joxade med den där stiften ganska länge upplevde jag innan hon till slut sa att nu är det ute. Vid det laget surrade det bakom mina öron, i vänsterhanden och lite i högerhanden. Jag höll alltså på att svimma och fick flera uppmaningar om att andas djupt. Då hade vi ju ett stift kvar att dra ut. Det var faktiskt helt jävla vidrigt! Men i efterhand är det ju lätt att se tillbaka på det och tänka att okej det var 10 minuter av smärta och nu känns det inte. Så till sist så gick det väl ändå bra. 

När jag var klar med stiften gick jag direkt ner till arbetsterapin och fick träffa min arbetsterapeut. Vi gick igenom de övningar som jag ska göra under rehaben. Det är massor av rörlighetövningar för att få igång handen och handleden igen som såklart blivit väldigt stela efter sex veckor i samma läge.

Vi pratade också om min skada och det visade sig att jag har skadat min hand riktigt ordentligt. Jag har ju brutit radiusbenet som man brukar göra när man bryter handleden men radiusbenet har hoppat framåt på de ben som ligger i mellanhanden och rört runt lite kring dem vilket har skadat en del ligament som då har varit ihopstiftade under de här sex veckorna. Så nu är det sex veckor med stenhård rehab som gäller innan jag får belasta min hand fullt ut. Nu får jag typ belasta 0,5 kg vilket innebär att jag får öppna dörrar, öppna kökskranar, hänga tvätt, städa, göra lite trädgårdsarbete, hjälpa till med handen helt enkelt men inte lyfta saker som väger mer än 0,5 kg. 

Jag frågade inte ens hur lång tid det tar det innan jag kan sitta upp på hästryggen för det antar jag att jag får avgöra själv helt enkelt. Jag testade lite igår att hålla i tyglarna på Compis träns och det kändes väl inte helt stabilt, så jag får nog hålla mig på marken några dagar till i alla fall.

Jag fick en ortos som ett handledsstöd som jag ska ha på mig under några veckor. Och sedan kunde jag gå till bussen och åka hem.

Min ogipsade hand med ortosen på

Det absolut första jag gjorde när jag kom hem var att ta av ortosen  och dränka min arm i vatten och tvätta den med tvål. Det var så mycket hudavlagringar som släppte och ville bort och jag fick äntligen möjlighet att få bort den äckliga lukten från min arm. Det var så skönt och få tvätta armen efter sex veckor!

Armen utan ortos

Jag kunde konstatera att jag har en "jättefin" solbränna som behöver rättas till... vilken tur att det är strålande sommarväder den här veckan!

Efter tvätt av arm gick jag igenom rehabövningarna. Det som för mig är absolut svårast med de där rehabövningarna är att det ska göras så långsamt att det nästan känns löjligt. Fast i och för sig just nu är jag ju så orörlig i handen att det är svårt att göra någonting snabbt överhuvudtaget med den.

Det är ganska många övningar som ska göras dels är det ju rörlighet åt alla håll i handleden men också mycket rörlighet med fingrarna. Så varje pass tar faktiskt en ganska bra stund. Jag tänkte jag ska kolla idag hur lång tid det tar men säkert minst 20 minuter. Dessa övningar ska göras fem gånger om dagen och jag gör tio repetitioner för varje övning.

Det som är lite spännande nu är ju att jag har min vänsterhand att jämföra med. Den bröt jag ju för tre år sedan. Och det jag kan se redan nu det är ju att rörligheten i handen faktiskt är bättre i vissa avseenden. Till exempel så kan jag vrida armen mycket mycket mer än vad jag kunde efter ganska lång tid med med vänster hand.. Det känns ändå rätt bra men det är svårt att avgöra hur mycket framgång jag kommer att ha med den här rehaben.

Jag kommer precis som förra gången att kämpa stenhårt för att min hand ska bli så bra den kan så fort det bara går. En annan sak som skiljer sig markant från förra gången är svullnaden av handen. Förra gången så var vänsterhanden, handled och armen så svullet så länge att det tog 147 dagar innan jag kunde få på mig klockan på vänstra armen. Så är inte fallet tack och lov denna gång och det underlättar ju rehaben betydligt vilket såklart är bra. 

Efter en bättre natt sömn inatt var det skönt att vakna utan gips. Den här dagen kommer att bjuda på mängder av rehabövningar och förhoppningsvis en riktigt skön stund på altanen i solen!

På väg mot friheten!

Tiden går och nu är det faktiskt bara två dagar kvar tills jag blir av med gipset och stiften som sitter i min tumme. Idag är det sex veckor sedan olyckan hände och jag bröt min arm och blev gipsad. På ett sätt har den här tiden gått ganska snabbt men den senaste veckan har varit den vecka som har utmanat mig absolut mest. Man skulle kunna tro att ju kortare tid det blir kvar desto lättare blir det, men för mig har det varit riktigt tålamodsprövande dessa sista dagar i gips. Jag har haft betydligt sämre tålamod, kortare stubin och känt väldigt mycket mer frustration än jag har gjort de övriga fem veckorna. Jag vet egentligen inte varför det känns så, normalt sett när jag ser ett mål närma sig bli jag mer och mer motiverad mot målet men den här veckan har det varit precis tvärtom. 

Jag känner mig frustrerad över allt jag inte kan göra jag har känt mig uppgiven eftersom jag inte vet i vilket skick armen är när den kommer ur gipset. Tänk om den är helt brukbar? Tänk om det gör väldigt ont att använda den? Jag har många farhågor kring det här tack vare att rehaben efter när jag bröt min vänstra handled var så svår och utmanande.

Men jag har fortsatt att vara ute med hunden, jobba med hästarna från marken, pysslat i trädgården, legat på altanen och solat så jag kan egentligen inte klaga. Men det som mest har tagit upp mina tankar den här veckan är allting jag vill göra när gipset är borta. 

Det första jag ska göra är att tvätta min arm! Det är alltså fyra veckor sedan min stackars arm blev desinficerad när jag tog bort stygnen och bytte gips. Det är en lång lång tid utan att bli tvättad. Och det är ju så att gipset luktar inte mumma just nu vilket känns fruktansvärt ofräscht. 

Andra saker jag verkligen ser fram emot är att köra bil, kunna duscha utan ICA kasse på armen, cykla och så klart rida. Jag längtar så himla mycket  efter att få sitta på hästryggen igen att det är svårt att vänta. Jag hoppas att min arm är i bra skick och att den går snabbt att bygga upp styrka och rörlighet så att jag kan sadla och börja rida så fort det bara går. 

En annan sak jag ser fram emot väldigt mycket är så klart att få komma tillbaka till jobbet. Även om jag har det förhållandevis bra hemma så har jag ändå ett behov av att jobba, träffa människor, lära mig nya saker och så vidare. Jag är sjukskriven ända till midsommar och det känns som väldigt lång tid, jag har förhoppningar om att kunna komma tillbaka tidigare men det kommer ju helt att bero på hur rehaben går.

Så nu ser jag fram emot tisdag, att bli av med gips och stift och att kunna påbörja min rehab. En annan farhåga jag har är så klart hur det ska kännas att dra ut de där två stiften som har suttit där i sex veckor. Jag har ju blivit lovad att det inte ska kännas så mycket, men jag är skeptisk, jag har ju blivit rätt så misshandlad under hela den här resan och upplevt väldigt mycket smärta redan. Men å andra sidan så får det väl göra lite ont då, bara min hand blir bra funktionell och stark igen! 

Sedan jag skrev här sist så har hästarna kommit ut på bete, ingen mockning behövs längre, inga tidiga månader behövs längre. Fast jag vaknar ju ändå vid sextiden varje dag utan problem. Då brukar jag ge mig ut med taxen och antingen gå eller springa innan jag äter frukost. 

I veckan som kommer har det också utlovats massor av sol och värme vilket så klart betyder att jag kommer att lägga en hel del tid i solen det kommer att bli så underbart!

Att bli funktionshindrad på våren har jag märkt ä väldigt dålig timing. Det är så mycket som ska göras. Och de senaste veckorna har vi lagt mycket tid på ogräsrensning, fixat i ordning i trädgården så att vi kan så grönsaker, sätta potatis, plantera blommor, göra i ordning altanerna och få ut utemöblerna. 

Även stängsling av sommarhagen ska jag göras på våren. Och stackars Magnus fick givetvis hjälpa mig med det. Såklart sammanföll med att en massa sly har växt upp sedan vi röjde upp den senast så då fick ju Magnus röja sly också. Nästa år ska jag ha röjsågen med mig och se till och hålla undan slyn varje år istället så att det slipper växa iväg så mycket som det har gjort nu.

Men men, det är alltid dålig tajming att skada sig och bli funktionshindrad, så oavsett när så finns det alltid saker och göra och den jag bor ihop med blir drabbad och får göra mer än han hade behövt göra om inte om jag hade kunnat göra saker. Nu hoppas jag verkligen att jag håller mig frisk och hel framöver, jag tycker att jag har spenderat tillräckligt med tid i gips för det här livet!