På väg mot friheten!

Tiden går och nu är det faktiskt bara två dagar kvar tills jag blir av med gipset och stiften som sitter i min tumme. Idag är det sex veckor sedan olyckan hände och jag bröt min arm och blev gipsad. På ett sätt har den här tiden gått ganska snabbt men den senaste veckan har varit den vecka som har utmanat mig absolut mest. Man skulle kunna tro att ju kortare tid det blir kvar desto lättare blir det, men för mig har det varit riktigt tålamodsprövande dessa sista dagar i gips. Jag har haft betydligt sämre tålamod, kortare stubin och känt väldigt mycket mer frustration än jag har gjort de övriga fem veckorna. Jag vet egentligen inte varför det känns så, normalt sett när jag ser ett mål närma sig bli jag mer och mer motiverad mot målet men den här veckan har det varit precis tvärtom. 

Jag känner mig frustrerad över allt jag inte kan göra jag har känt mig uppgiven eftersom jag inte vet i vilket skick armen är när den kommer ur gipset. Tänk om den är helt brukbar? Tänk om det gör väldigt ont att använda den? Jag har många farhågor kring det här tack vare att rehaben efter när jag bröt min vänstra handled var så svår och utmanande.

Men jag har fortsatt att vara ute med hunden, jobba med hästarna från marken, pysslat i trädgården, legat på altanen och solat så jag kan egentligen inte klaga. Men det som mest har tagit upp mina tankar den här veckan är allting jag vill göra när gipset är borta. 

Det första jag ska göra är att tvätta min arm! Det är alltså fyra veckor sedan min stackars arm blev desinficerad när jag tog bort stygnen och bytte gips. Det är en lång lång tid utan att bli tvättad. Och det är ju så att gipset luktar inte mumma just nu vilket känns fruktansvärt ofräscht. 

Andra saker jag verkligen ser fram emot är att köra bil, kunna duscha utan ICA kasse på armen, cykla och så klart rida. Jag längtar så himla mycket  efter att få sitta på hästryggen igen att det är svårt att vänta. Jag hoppas att min arm är i bra skick och att den går snabbt att bygga upp styrka och rörlighet så att jag kan sadla och börja rida så fort det bara går. 

En annan sak jag ser fram emot väldigt mycket är så klart att få komma tillbaka till jobbet. Även om jag har det förhållandevis bra hemma så har jag ändå ett behov av att jobba, träffa människor, lära mig nya saker och så vidare. Jag är sjukskriven ända till midsommar och det känns som väldigt lång tid, jag har förhoppningar om att kunna komma tillbaka tidigare men det kommer ju helt att bero på hur rehaben går.

Så nu ser jag fram emot tisdag, att bli av med gips och stift och att kunna påbörja min rehab. En annan farhåga jag har är så klart hur det ska kännas att dra ut de där två stiften som har suttit där i sex veckor. Jag har ju blivit lovad att det inte ska kännas så mycket, men jag är skeptisk, jag har ju blivit rätt så misshandlad under hela den här resan och upplevt väldigt mycket smärta redan. Men å andra sidan så får det väl göra lite ont då, bara min hand blir bra funktionell och stark igen! 

Sedan jag skrev här sist så har hästarna kommit ut på bete, ingen mockning behövs längre, inga tidiga månader behövs längre. Fast jag vaknar ju ändå vid sextiden varje dag utan problem. Då brukar jag ge mig ut med taxen och antingen gå eller springa innan jag äter frukost. 

I veckan som kommer har det också utlovats massor av sol och värme vilket så klart betyder att jag kommer att lägga en hel del tid i solen det kommer att bli så underbart!

Att bli funktionshindrad på våren har jag märkt ä väldigt dålig timing. Det är så mycket som ska göras. Och de senaste veckorna har vi lagt mycket tid på ogräsrensning, fixat i ordning i trädgården så att vi kan så grönsaker, sätta potatis, plantera blommor, göra i ordning altanerna och få ut utemöblerna. 

Även stängsling av sommarhagen ska jag göras på våren. Och stackars Magnus fick givetvis hjälpa mig med det. Såklart sammanföll med att en massa sly har växt upp sedan vi röjde upp den senast så då fick ju Magnus röja sly också. Nästa år ska jag ha röjsågen med mig och se till och hålla undan slyn varje år istället så att det slipper växa iväg så mycket som det har gjort nu.

Men men, det är alltid dålig tajming att skada sig och bli funktionshindrad, så oavsett när så finns det alltid saker och göra och den jag bor ihop med blir drabbad och får göra mer än han hade behövt göra om inte om jag hade kunnat göra saker. Nu hoppas jag verkligen att jag håller mig frisk och hel framöver, jag tycker att jag har spenderat tillräckligt med tid i gips för det här livet!