Kalle i paddocken

Idag var det dags för ett paddockpass med Kalle. Det är ju så rutinen ser ut nu när jag tränar för Charlotte varje vecka. Det blir träning torsdag, uteritt lördag, paddock söndag och uteritt tisdag. Då får han fyra pass och vartannat pass blir ute och vartannat på bana. Perfekt mix enligt mig!

Vi körde samma övningar som förra veckan med travbommar, någon cavalletti, vattenmattan, 5½:an.

Han var väldigt fin idag! Han körde inget stopp, som han gjorde förra gången. Han gjorde inte det när vi var hos Charlotte heller i torsdags, så det är ju ett framsteg. Utan det var framåtbjudning hela vägen, så duktig kille!

Han var väldigt lugn och tillfreds i munnen! Jag såg inte tungan en enda gång och han slängde i princip inte med huvudet alls! Så underbart!

Dessutom så börjar jag få lite stöd på yttertygeln i högervarvet. Där har jag fastnat i innertygeln, vilket jag konstaterade i torsdags och då sa Charlotte att det förmodligen är för att det är där det finns "någon hemma" så att säga. Och när jag kopplade det blev jag mer noggrann med att släppa innertygeln, som ju är höger och min starka hand. Då fick jag faktiskt till sist ett stöd på yttertygeln och jag fick igenom min innerskänkel också. 

Han var fin i traven, pigg och rask, men ändå sansad. Vi travade över vattenmattan för första gången och det gjorde han helt obekymrat. Men jag är ändå fortsatt försiktig, man vet aldrig när det kommer ett bakslag.

Men idag var det i alla fall inga bakslag, bara framsteg. Vi fortsatte med 5½:an och nu började han fatta galopp mellan första och andra hindret som han skulle, även om det var väldigt låg höjd. Så jag valde att höja andra hindret några decimeter. Han tog även det med ro och vi kunde fortsätta.

Jag kände mig så nöjd med honom idag! Han var jättefin i galoppen också, galopperade på bra och balanserat utan att slänga med huvudet och då blev det ju såklart mycket enklare...

När vi var klara red jag ut honom. Han tvekade lite vid gödselstaden, men efter lite lätt övertalning gick han förbi och jag kunde svänga ut på grusvägen och skritta förbi både hagen och grannens hus. Men när vi precis hade passerat grannens tomt skulle han vända och backa ner i diket. Jag fick tillbaka honom och framåt igen, sedan samma sak några meter längre fram, men sedan gav han sig och vi skrittade in i vitsippeskogen och där har han nog inte gått tidigare så då var han lite nyfiken och det blev inga mer vändningar som inte jag bestämde.

Så det kändes såklart himla bra! Det känns verkligen som att varje pass går så mycket bättre och det är så himla kul att rida honom nu! Jag hittar fler och fler knappar och lär mig att rida honom bättre och bättre. Hans förtroende för mig ökar och mitt för honom. Nu känner jag att vi är på väg uppåt och framåt och det är himla härligt!

Nyfiken Kalle i vitsippeskogen!