Borttagning av gips och stift

Igår var det dags att ta bussen in till Varberg för att ta mig till sjukhuset och äntligen bli av med gipset och stiften.

Smutsigt gips!

Efter alla aktiviteter jag gjort under de här sex veckorna med hästpromenader, hundpromenader och trädgårdsarbete så var gipset väldigt smutsigt. Dessutom luktade det inte direkt hallon runtomkring min hand och arm så det skulle bli så skönt att bli av med det där jäkla gipset.

Jag hade tyvärr en riktigt dålig natt före. Dels var det någonting som skrämde hundarna under natten och de ylade och morrade och hade sig. Sedan snurrade tankarna väldigt mycket kring hur det skulle bli att ta ut det där stiftet ur handen. Sjuksköterskan som jag pratade med när jag bytte gips för fyra veckor sedan sa att "nej men det gör inte ont, det gör mer ont att få bedövning än att dra ut stiften". Men jag var väldigt tveksam till den informationen, jag litade inte helt på det. 

Men jag fick mig iallafall en skön morgonpromenad till bussen och sedan gick jag en bit ifrån hållplatsen i stan till sjukhuset och väntade en stund på ortopeden innan jag fick komma in.

En sköterska började klippa upp gipset och jag tog kort på mina stift för att jag ska komma ihåg det såg ut.

Stiften som satt i min hand!

Det är alltid en märklig känsla att bli av med ett gips, jag upplever att armen var väldigt smal och ful. Och det var den ju. Det var fullt med döda hudceller som bara ville bort och det luktade så klart ännu värre när gipset kom av. Så äckligt! Men sköterskan tvättade av armen någorlunda så det blev ju lite bättre iallafall.

Sedan kom en läkare in och skulle ta de där stiften. Jag låg redan ner på en brits eftersom jag tycker det är lite obehagligt med att ta av gipsen så då brukar jag bli lite snurrig. Jag blev lovad att det bara skulle kännas som ett litet sug när hon drog stiften.

Det som bara skulle kännas som ett litet sug kändes något alldeles fruktansvärt obehagligt och det gjorde ont! Läkaren i joxade med den där stiften ganska länge upplevde jag innan hon till slut sa att nu är det ute. Vid det laget surrade det bakom mina öron, i vänsterhanden och lite i högerhanden. Jag höll alltså på att svimma och fick flera uppmaningar om att andas djupt. Då hade vi ju ett stift kvar att dra ut. Det var faktiskt helt jävla vidrigt! Men i efterhand är det ju lätt att se tillbaka på det och tänka att okej det var 10 minuter av smärta och nu känns det inte. Så till sist så gick det väl ändå bra. 

När jag var klar med stiften gick jag direkt ner till arbetsterapin och fick träffa min arbetsterapeut. Vi gick igenom de övningar som jag ska göra under rehaben. Det är massor av rörlighetövningar för att få igång handen och handleden igen som såklart blivit väldigt stela efter sex veckor i samma läge.

Vi pratade också om min skada och det visade sig att jag har skadat min hand riktigt ordentligt. Jag har ju brutit radiusbenet som man brukar göra när man bryter handleden men radiusbenet har hoppat framåt på de ben som ligger i mellanhanden och rört runt lite kring dem vilket har skadat en del ligament som då har varit ihopstiftade under de här sex veckorna. Så nu är det sex veckor med stenhård rehab som gäller innan jag får belasta min hand fullt ut. Nu får jag typ belasta 0,5 kg vilket innebär att jag får öppna dörrar, öppna kökskranar, hänga tvätt, städa, göra lite trädgårdsarbete, hjälpa till med handen helt enkelt men inte lyfta saker som väger mer än 0,5 kg. 

Jag frågade inte ens hur lång tid det tar det innan jag kan sitta upp på hästryggen för det antar jag att jag får avgöra själv helt enkelt. Jag testade lite igår att hålla i tyglarna på Compis träns och det kändes väl inte helt stabilt, så jag får nog hålla mig på marken några dagar till i alla fall.

Jag fick en ortos som ett handledsstöd som jag ska ha på mig under några veckor. Och sedan kunde jag gå till bussen och åka hem.

Min ogipsade hand med ortosen på

Det absolut första jag gjorde när jag kom hem var att ta av ortosen  och dränka min arm i vatten och tvätta den med tvål. Det var så mycket hudavlagringar som släppte och ville bort och jag fick äntligen möjlighet att få bort den äckliga lukten från min arm. Det var så skönt och få tvätta armen efter sex veckor!

Armen utan ortos

Jag kunde konstatera att jag har en "jättefin" solbränna som behöver rättas till... vilken tur att det är strålande sommarväder den här veckan!

Efter tvätt av arm gick jag igenom rehabövningarna. Det som för mig är absolut svårast med de där rehabövningarna är att det ska göras så långsamt att det nästan känns löjligt. Fast i och för sig just nu är jag ju så orörlig i handen att det är svårt att göra någonting snabbt överhuvudtaget med den.

Det är ganska många övningar som ska göras dels är det ju rörlighet åt alla håll i handleden men också mycket rörlighet med fingrarna. Så varje pass tar faktiskt en ganska bra stund. Jag tänkte jag ska kolla idag hur lång tid det tar men säkert minst 20 minuter. Dessa övningar ska göras fem gånger om dagen och jag gör tio repetitioner för varje övning.

Det som är lite spännande nu är ju att jag har min vänsterhand att jämföra med. Den bröt jag ju för tre år sedan. Och det jag kan se redan nu det är ju att rörligheten i handen faktiskt är bättre i vissa avseenden. Till exempel så kan jag vrida armen mycket mycket mer än vad jag kunde efter ganska lång tid med med vänster hand.. Det känns ändå rätt bra men det är svårt att avgöra hur mycket framgång jag kommer att ha med den här rehaben.

Jag kommer precis som förra gången att kämpa stenhårt för att min hand ska bli så bra den kan så fort det bara går. En annan sak som skiljer sig markant från förra gången är svullnaden av handen. Förra gången så var vänsterhanden, handled och armen så svullet så länge att det tog 147 dagar innan jag kunde få på mig klockan på vänstra armen. Så är inte fallet tack och lov denna gång och det underlättar ju rehaben betydligt vilket såklart är bra. 

Efter en bättre natt sömn inatt var det skönt att vakna utan gips. Den här dagen kommer att bjuda på mängder av rehabövningar och förhoppningsvis en riktigt skön stund på altanen i solen!

På väg mot friheten!

Tiden går och nu är det faktiskt bara två dagar kvar tills jag blir av med gipset och stiften som sitter i min tumme. Idag är det sex veckor sedan olyckan hände och jag bröt min arm och blev gipsad. På ett sätt har den här tiden gått ganska snabbt men den senaste veckan har varit den vecka som har utmanat mig absolut mest. Man skulle kunna tro att ju kortare tid det blir kvar desto lättare blir det, men för mig har det varit riktigt tålamodsprövande dessa sista dagar i gips. Jag har haft betydligt sämre tålamod, kortare stubin och känt väldigt mycket mer frustration än jag har gjort de övriga fem veckorna. Jag vet egentligen inte varför det känns så, normalt sett när jag ser ett mål närma sig bli jag mer och mer motiverad mot målet men den här veckan har det varit precis tvärtom. 

Jag känner mig frustrerad över allt jag inte kan göra jag har känt mig uppgiven eftersom jag inte vet i vilket skick armen är när den kommer ur gipset. Tänk om den är helt brukbar? Tänk om det gör väldigt ont att använda den? Jag har många farhågor kring det här tack vare att rehaben efter när jag bröt min vänstra handled var så svår och utmanande.

Men jag har fortsatt att vara ute med hunden, jobba med hästarna från marken, pysslat i trädgården, legat på altanen och solat så jag kan egentligen inte klaga. Men det som mest har tagit upp mina tankar den här veckan är allting jag vill göra när gipset är borta. 

Det första jag ska göra är att tvätta min arm! Det är alltså fyra veckor sedan min stackars arm blev desinficerad när jag tog bort stygnen och bytte gips. Det är en lång lång tid utan att bli tvättad. Och det är ju så att gipset luktar inte mumma just nu vilket känns fruktansvärt ofräscht. 

Andra saker jag verkligen ser fram emot är att köra bil, kunna duscha utan ICA kasse på armen, cykla och så klart rida. Jag längtar så himla mycket  efter att få sitta på hästryggen igen att det är svårt att vänta. Jag hoppas att min arm är i bra skick och att den går snabbt att bygga upp styrka och rörlighet så att jag kan sadla och börja rida så fort det bara går. 

En annan sak jag ser fram emot väldigt mycket är så klart att få komma tillbaka till jobbet. Även om jag har det förhållandevis bra hemma så har jag ändå ett behov av att jobba, träffa människor, lära mig nya saker och så vidare. Jag är sjukskriven ända till midsommar och det känns som väldigt lång tid, jag har förhoppningar om att kunna komma tillbaka tidigare men det kommer ju helt att bero på hur rehaben går.

Så nu ser jag fram emot tisdag, att bli av med gips och stift och att kunna påbörja min rehab. En annan farhåga jag har är så klart hur det ska kännas att dra ut de där två stiften som har suttit där i sex veckor. Jag har ju blivit lovad att det inte ska kännas så mycket, men jag är skeptisk, jag har ju blivit rätt så misshandlad under hela den här resan och upplevt väldigt mycket smärta redan. Men å andra sidan så får det väl göra lite ont då, bara min hand blir bra funktionell och stark igen! 

Sedan jag skrev här sist så har hästarna kommit ut på bete, ingen mockning behövs längre, inga tidiga månader behövs längre. Fast jag vaknar ju ändå vid sextiden varje dag utan problem. Då brukar jag ge mig ut med taxen och antingen gå eller springa innan jag äter frukost. 

I veckan som kommer har det också utlovats massor av sol och värme vilket så klart betyder att jag kommer att lägga en hel del tid i solen det kommer att bli så underbart!

Att bli funktionshindrad på våren har jag märkt ä väldigt dålig timing. Det är så mycket som ska göras. Och de senaste veckorna har vi lagt mycket tid på ogräsrensning, fixat i ordning i trädgården så att vi kan så grönsaker, sätta potatis, plantera blommor, göra i ordning altanerna och få ut utemöblerna. 

Även stängsling av sommarhagen ska jag göras på våren. Och stackars Magnus fick givetvis hjälpa mig med det. Såklart sammanföll med att en massa sly har växt upp sedan vi röjde upp den senast så då fick ju Magnus röja sly också. Nästa år ska jag ha röjsågen med mig och se till och hålla undan slyn varje år istället så att det slipper växa iväg så mycket som det har gjort nu.

Men men, det är alltid dålig tajming att skada sig och bli funktionshindrad, så oavsett när så finns det alltid saker och göra och den jag bor ihop med blir drabbad och får göra mer än han hade behövt göra om inte om jag hade kunnat göra saker. Nu hoppas jag verkligen att jag håller mig frisk och hel framöver, jag tycker att jag har spenderat tillräckligt med tid i gips för det här livet!

25-årsdagen!

Idag är det 25 år sedan min systerdotter Emelie och Magnus kusin Sofie satte oss bredvid varandra på deras 20 årsfest. Och sedan Dess har vi hängt ihop.

25 år! Hur har det gått till egentligen? Hur mycket roligt och mycket tungt vi har haft tillsammans under alla dessa år. Det känns rätt häftigt ändå att kunna säga att Vi har levt ett kvarts sekel tillsammans.

Dagen började som vanligt med att jag fixade stallet och sedan sprang jag runda med taxin. Ja, det går faktiskt rätt bra och springa fast att jag har brutit armen och har gips. Gipset sitter där det ska och löpningen känns helt ok ok.

När jag kom tillbaka från löparrundan letade jag upp ett gammalt fotoalbum från vårt första år tillsammans också tar jag med med det in till Magnus som låg i sängen och så tittade vi igenom lite gamla bilder. Så himla kul!

När vi var klara med det gick vi upp och åt frukost och sedan tog vi med oss hundarna till sjön och grejar lite där. Det har varit helt underbart väder idag. Ca 24 plusgrader. Rätt blåsigt, men ändå varma vindar vilket har gjort att det har varit helt fantastiskt underbart ute. Det känns verkligen som om detta var årets första sommardag!

När vi kom så fikade vi lite och sedan öppnade vi en flaska champagne och tog fram lite jordgubbar.

Nu

Så härligt att vi kunde sitta ute och dricka champagne och äta jordgubbar och bara njuta av dagen!

När vi ändå var i trädgården så blev vi sugna på att fixa lite. Jag rensade ogräs. Magnus planterade om några tomatplantor och fixade i ordning lite annat in i växthuset.

Framåt kvällen grillade vi en oxfilé och fixade lite tillbehör till det. Sedan åt vi kvällsmat inne i växthuset, så himla mysigt!

Efter det fick vi lite mer arbetslust och jag började göra rent fönstren i växthuset som var fulla med alger och annat skräp. Efter ett tag kom Magnus och hjälpte mig så det blev himla fint där inne.

Ja, det blev faktiskt en helt fantastisk 25 årsdag. Vi hoppas verkligen att vi får ytterligare minst 25 år tillsammans framöver!