Energi!

Igår blev det en ridtur på Pelle också. I sällskap av min hyresgäst till fots med sin häst. De var lite upprörda till en början då Magnus hade skjutövning precis när vi tog in hästarna. Lukas var den som blev mest rädd. Bosse och Pelle blev istället nyfikna på vad det var som hände. Men när Lukas blev skraj var ju Pelle tvungen att hänga på och bli lite "rädd" han också. Speciellt eftersom jag hade slängt på honom sadeln:)

Men vi kom iväg och det blev lugnare efter ett tag. Denna gång red vi runt Stensared, en runda som Pelle är lite tveksam till. Jag fick dock fram honom och han var inte överdrivet skraj. Så det gick väldigt bra. Så kul!

Efter ridturerna var jag återigen rätt mör i framför allt ryggen och bestämde mig för att köra ett styrketräningspass. Det blev "back and shoulder" i Suspension workout appen. 15 minuter körde jag och efteråt kändes faktiskt ryggen mycket bättre. Helt otroligt. Jag får nog börja ta styrketräningen på allvar nu!

Idag vaknade jag upp till ett helt underbart månsken. Supermåne är det visst. Jag behövde inte ha pannlampan tänd när jag gick ut med hösäckarna och fixade nya. Helt underbart! Jag försökte ta en bild, men med ajfånkameran blir det inte så bra resultat...

Morgonmåne

På något sätt gav den där månen mig energi och när jag stegade in på jobbet idag kände jag mig piggare och fräschare i kroppen än på länge. En längtan efter en löprunda byggdes upp under arbetsdagen. Jag orkade också stå vid skrivbordet hela förmiddagen, något som jag haft svårt för tidigare då ryggen och fötterna har sagt ifrån.

Löparsugen höll i sig och när jag kom hem hoppade jag i löparkläderna gick ut och tog in hästarna och gick sedan ut och hämtade en överlycklig Selma.

Direkt när jag började springa kändes kroppen lätt, så lätt. Det var hur lätt som helst att springa. Märkligt, jag har ju knappt sprungit någonting den senaste tiden!

När kroppen känns sådär är det väldigt lätt att springa för snabbt och inte orka hela vägen, så jag försökte dra ner tempot, andas genom näsan och fokusera på bra hållning och teknik. Det höll hela vägen och för första gången på länge sprang jag upp för helvetesbacken hem. Energin var så stark och det kändes som om jag inte kunde sluta springa. När jag kom hem sprang jag 200 meter till för att få jämna sex kilometer. Nördigt? JA.

Tyvärr hade månen inte gått upp, den var på väg, men det var ändå rätt ljust och mysigt ute. Dessutom var det kallt och bara sådär underbart som det kan vara på vintern.

Skum bild på Selma

Selma var mycket nöjd med att få komma ut och springa och rullade runt i trädgården efter löpturen. Nu hoppas jag att den här energinivån kan hållas uppe fortsättningsvis också!