Vansbro Tjejsim - race report

Idag var det så dags för den sista deltävlingen i min Tjejklassiker, nämligen Vansbro Tjejsim. Jag har ju inte direkt sett fram emot detta efter att ha fått panikkänslor när jag försökte simma i Skällingesjön för några veckor sedan, men simmar-självförtroendet höjdes efter 1600 meter i bassängen på Simstadion i måndags.

När vi åkte mot Vansbro satt där en klump i magen som bara blev större ju närmare vi kom... Men väl på plats så var det ju ganska trevligt ändå. Solen sken och det var rätt behaglig lufttemperatur. Vi orienterade oss runt tävlingsområdet och spanade in älven som det skulle simmas i. Sträckan såg rätt lång ut ändå...

Vi gick tillbaka till bilen för att byta om och hämta mina grejer. Magnus tog med sig kameran och fick släpa på mina grejer.

När vi väl kom till starten och våtdräkten skulle på hade jag hunnit att bli varm och det var inte det lättaste att få på den jäkla dräkten. Skönt att ha med Magnus som kunde assistera.

En jävligt nervös Leonie!

Såhär såg det ut framför mig, ett hav av orangea mössor!

När jag hade fått på dräkten och alla andra grejer var det ca tio minuter till start och det var rejält varmt i våtdräkten. Jag började svettas och ville bara ner i vattnet och svalka mig. Så gick äntligen starten och jag fick passera starttältet och ner i vattnet.

Det var inte varmt (17 grader enligt Vansbrosimmningens hemsida)! Men skönt att få kyla ned sig. Jag bara gick i och började simma. Det var trångt. Folk som sparkades och folk som blev sparkade av mig. Jag hade ju hört att man skulle ligga nära bryggorna för att få så lite motström som möjligt, men jag hade inte en chans att ta mig nära bryggorna, det var folk överallt!

Mycket folk!

Det som var svårast var att det var rätt vågigt i vattnet pga av alla som simmade, vilket gjorde att jag fick vatten i mun och i halsen, några gånger satte jag i halsen. Sedan var det trängseln. Mycket folk överallt. Jag fick upp en bra fart och en hög puls från början. Ett tag undrade jag ifall jag skulle orka hela vägen, men plötsligt såg jag en skylt som talade om att det var 400 meter kvar. Redan gjort mer än hälften alltså!

Stilfoto

Lite jobbigt var det allt!

Jag kan simma, jag är inte rädd!

Hej och hå, simma på!

Pulsen var hög, men jag simmade på ändå, där och då handlade det enbart om att ta sig i mål. Panikkänslorna kom tack och lov aldrig!

Och plötsligt såg jag 100-metersskylten, nära nu! Sedan 75, 50 och 25 och sedan var den där, målskylten och jag slog dit min hand!

Så jävla gött! Fast när jag kom upp på bryggan var jag så jäkla yr och mådde illa, jag fick hjälp av en funktionär att få av mig våtdräkten. Jag snurrade vidare upp för trappan. Tänkte bara på att jag ville bli av med illamåendet. Tog emot medaljen. Undvek att ta saft, var inte sugen på det, var inte sugen på någonting just då. Jag gick och gick och gick.

Så kom jag på att jag skulle försöka hitta Magnus. Inte så lätt, eftersom jag inte hade några kontaktlinser på mig och därmed såg jäkligt dåligt. Jag kunde inte komma ihåg vad han hade för kläder på sig, så jag visste inte vilken färg på tröja jag skulle spana efter. Min hjärna var rätt mosig!

Jag letade och letade. Lyckades låna en mobil av en funktionär, gick inte att ringa. Då fick jag den strålande idén att jag går till bilen, den vet vi ju båda var den är. Jag fick lånat ännu en mobil. Nu gick signalerna fram, men inget svar! Så irriterande!

Jag satte mig vid bilen och väntade, väntade och väntade. Till sist kommer en mycket ilsken Magnus fram och idiotförklarar mig om varför jag hade gått till bilen. Jaja, slutet gott, allting gott! Men några målbilder blev det ju inte, dock fick jag fångat min medalj och den fina rosen Magnus köpte till mig <3.

Medalj och ros

Totalt sett var det en speciell upplevelse. Det handlade mest om att bara ta mig i mål. Det var inte särskilt obehagligt, men ett tag funderade jag på hur jag skulle ta mig till bryggorna för att vila, sen kom 400-metersskylten och då körde jag bara på.

Det var inte så hemskt som jag hade föreställt mig. Samtidigt är det inget som jag vill göra igen. Så kul var det inte. Jag hade inte behövt oroa mig och ha en klump i magen. Ska man inte bli någon openwater-simmare tycker inte jag att man behöver lägga någon tid på att träna i öppet vatten före loppet, det räcker gott att ha normal simkondition.

Jag överlevde. Och nu har jag tagit hem Tjejklassikern. Så jäkla gött!