Det gjorde lite ont de första stegen, men sedan gick det faktiskt över. Och efter någon kilometer kändes ingenting resten av rundan. Så jäkla gött!
Det regnade ordentligt på oss, men det var skönt. Det var ju så mycket lättare att springa nu än när det är varmt ute. Detta upptäckte även Älsklingen, så framöver blir nog kriteriet för att springa att det regnar:).
Vi sprang upp mot grushålan, bort mot 153:an och in mot Timmerkullen, rundade Stenaljung och kom tillbaka till grushålan och sprang vidare till Obbhult och Linnarp. Sista mördarbacken hem klarade vi galant:). Selma var också nöjd över att få följa med på turen (som vanligt). En skön start på en lördag!
Det var en klar skillnad mot förra gången vi sprang tillsammans för några månader sedan, då han flåsade som ett ånglok och upplyste mig om att det finns en hjärtstartare i grushålan... Den här gången gick det ju till och med att prata medans vi sprang. Och han svarade inte bara på tilltal, nej han pratade själv också. Härligt att se sådan förbättring så snabbt!
Första gången jag såg den där trägubben var det mörkt... Gissa om jag blev skraj! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar