Tjejvättern - Race Report

Äntligen fick jag en riktigt god natts sömn! Jag vaknade utvilad halv sju, låg och drog mig lite innan jag gick upp och intog hotellfrukosten. Hotellfrukost är något av det bästa som finns!

Proppmätt satte jag mig i bilen och styrde mot Motala igen. Vätternrundans förslag på parkeringar tyckte jag låg lite väl långt från starten. Eftersom jag var ute i väldigt god tid chansade jag och kollade ifall det fanns några parkeringsplatser i P-huset där jag stod igår. Och det gjorde det! Parkeringen var nästan helt tom! Vilken jäkla tur! Bara ett stenkast från starten!

Nästan tom parkering nära starten!

Jag gick ner till mässan och kollade i lugn och ro. Det var rätt kallt ute, eller ja, det var väl runt 12-13 grader, men det är rätt kallt att cykla i. Så jag köpte ett par handskar för att slippa frysa om händerna i alla fall. Jag fick även köpt en cykeltröja och cykeljacka från Craft som fanns till mycket bra pris!

Jag gick upp till bilen med mina grejer och gjorde i ordning nummerlappar och chip. Såhär såg min cykel ut när den var startklar!

Startklar!

Jag lade direkt märke till att cykelkedjan var tyst när jag cyklade iväg ner till vätskedepån. Den har ju rasslat ett bra tag och när jag tvättade cykeln i onsdags kväll trodde jag att jag hade hittat anledningen till rasslet. Kedjan och dreven var nämligen helt fulla med grus och skit. Jag trodde i min enfald att man fick cykeln rengjord när man lämnade in den på service, men så var tydligen inte fallet.

Så jag gjorde rent allting (vilket inte var lätt!). Jag skulle nog egentligen ha skruvat isär allting för att underlätta rengöringen, men det fanns ju ingen tid till det då. Det får bli till vintern!

Kl 10:30 var det äntligen dags för start. Första kilometern var lite frustrerande, då vi hade en MC före oss som körde i söndagspromenadstempo. Det gick ruskigt långsamt! Och jag ville ju bara köra på!

Men efter första kilometern släppte den och vi kunde äntligen trampa på! Och trampade gjorde vi! Jag försökte ta rygg på några, men antingen var de för snabba eller för långsamma. Däremot var det en tjej som tog rygg på mig (och talade om det) och det var ju lite kul!

Efter drygt tre mil kom vi fram till första depån. Resan dit gick nästan löjligt lätt! Det enda som var lite jobbigt på den sträckan var att min högra kontaktlins blåste ur ögat... Som tur är så ser jag bäst med högerögat och det gick bra ändå.

Det var väldigt platt landskap, jag är ju inte riktigt van vid det. Men efter depån kom den enda backen värd namnet. Det blev en tung stigning, men vi kom in i ett parti med mer skog, där vinden inte var lika jobbig som tidigare.

Efter stigningen belönades vi med härliga utförslöpor som hade varit ännu härligare om inte framförvarande hade envisats med att bromsa... Men det var bara till att njuta, för efter ett tag var vi ute på slätten i motvinden igen. 

Vid det här laget funderade jag på ifall detta hade varit den där backen som man kunde se på höjdkurvan eller om det kom någon mer backe längre fram. Det var visst den backen och vägen till andra depån var platt.

Depå nr 2

I andra depån tog jag en bulle och en banan. Fyllde vattenflaskorna med vatten och sportdryck, tog en energigel. Sedan var det bara till att sätta sig på sadeln igen och fortsätta! Hälften av loppet var nu avklarat!

Resan fram till tredje depån var platt och motvinden låg på hela tiden. Efter ett tag var jag faktiskt riktigt less på det platta landskapet och den förbannade motvinden. Benen började värka lite till och från, men kraften fanns där ändå.

Sista depån nåddes efter 75 km och där gjorde jag ett toabesök, åt en fruktbar och lite mer energigel. 

Sista depån!

Nu ville jag bara komma i mål! 

Denna sträcka skulle visa sig innehålla lite småstigningar, som tack för att jag var trött på det platta landskapet. När jag hade passerat 90 km började det bli riktigt jobbigt! Benen skrek efter energi och glykogendepåerna var totalt slut. Det gjorde ont att inte trampa, ont att trampa och jag undrade hur jag skulle klara detta. Men jag intalade mig att nu är det inte långt kvar, bara håll i!

Och det gjorde jag! Med tre km kvar cyklade vi in i Motala och äntligen blev det lite härlig utförskörning igen. Denna gång ingen bromsare i vägen! Jag trampade och trampade och till sist såg jag äntligen målet! Så jäkla skönt! Fick min medalj och traskade iväg till bilen.

Medaljen

Medaljen, ja. Den är tydligen fel! Inget jag lade märke till, men det står 90 km och inte 100 som var det vi cyklade! Jag såg det via Vätternrundans Facebook-sida. Så nu får jag maila dem min adress så att jag kan få en medalj med rätt sträcka. Så jag kommer alltså att ha två medaljer:)

En kul grej under loppet var en MAMIL (Middle Aged Man In Lycra) som jag lade märke till redan när jag satt och väntade på starten. Han hade väldigt dyra, tighta kläder och dyr cykel. Jag cyklade om honom flera gånger. Han körde nämligen också Tjejvätter, fast utan att stanna på depåerna. Så efter varje depå drog jag om honom. Han var inte så snabb:).

Den totala upplevelsen för mig var att det var kul att cykla lopp. Kunna hänga på snabba cyklister och dra fördel av det. Jag var också en "omkörare", vilket alltid är lättare mentalt än när det är tvärtom. Men tyvärr tyckte jag att det var alldeles för mycket platt landskap och motvind. Motvinden går ju inte att göra något åt, men det platta landskapet gjorde att det inte direkt blev någon kul naturupplevelse, vilket ofta är det jag "lever på" när jag tränar.

Min Garminklocka slutade på 4:06:05, färdtiden 4:01:30. Det är jag fantastiskt nöjd med! Jag hade siktat på att komma under 5 timmar, men trodde aldrig att jag skulle köra såhär snabbt! Det är nog faktiskt bland de snabbaste rundor jag har kört! Så kul! 

Min officiella tid blev 4:33.

Att vara ute över 4 timmar är inte heller min grej. Jag är ingen långdistansare, helt klart! Jag förstår verkligen inte alla dessa tjejer som körde i ovadderade byxor på damcyklar med i bästa fall tre växlar! De måste ju ha varit ute och cyklat hur länge som helst!

Det var en härlig blandning av cyklar, modeller och skick, tjejer i olika åldrar och skick. Så många breda rumpor på alldeles för smala sadlar och så många smala rumpor på jätte-breda sadlar.

Tjejvättern kallas "det sociala loppet" och visst var det socialt. Den första halvan. Sedan var det inte så socialt längre. Inget kackel :).

Jag kan konstatera att jag aldrig kommer att få för mig att köra hela Vätternrundan. Fy fan för att cykla denna sträcka gånger tre! Så vidrigt!

Jag kommer inte heller cykla Tjejvättern igen för att jag tyckte att det var så fantastiskt kul. Däremot kan jag tänka mig att cykla med någon kompis någon gång.

Jag är glad över att det är avklarat och nu ser jag väldigt mycket fram emot att kunna cykla när jag känner för det, utan att ha press på mig att jag måste för att jag har ett lopp framför mig. Rullskidorna lockar nu. Det gör tyvärr inte simningen, som är den gren som återstår av min Tjejklassiker....